Det ska snart bli regn… störtregn…
Och hur vet jag det…? Kan man lita på väderleksprognoser…?
Nja, har faktiskt inte ens sett en sådan. Men jag ska snart hänga upp tvätt på tork… och det slår aldrig fel… Förlåt mig alla soldyrkare! Vi får hoppas att det bara blir väldigt lokalt… så där precis över min tvättlina…
Solen har lyst från en nästan molnfri himmel - ända tills nu… Snart är tvättmaskinen klar… och jag ser himlen färgas allt mörkare… och ta mig tusan så mullrar det åska någonstans, ännu ganska fjärran… det är ju inte riktigt dags än… att skölja min tvätt…
Höll på att påta i jorden i det fina vädret, sätta ut små plantor som jag förkultiverat. Skulle precis kliva upp på min stora, upphöjda, stenkantade blomsterrabatt och gräva ner några zinnia-plantor… men det blev inte så… Jag såg någonting röra sig på marken, under hjärtbegonians stora blad… någonting svart, långt, smalt… någonting som man inte ska titta på alltför nära håll… där slingrade den sig, den skräckinjagande djungelormen Kaa…
In med sambo… på med gummistövlar… och beväpnad med en stor spade smög jag tillbaka till fyndplatsen… ja… där låg den kvar… lyfte på huvudet och tittade på mig… Där stod jag… där låg ormen… stirrandes på varandra…
Mer än så blev det inte… den stora jägaren (ja, jag har faktiskt jägarexamen…) hade inte hjärta att slå ihjäl besten…
Tills jag har lyckats larma rescue-styrkan fick jag ta till reträtt… eller ge Kaa möjlighet till reträtt… hoppas den fattar vinken och sticker iväg… Men hur som helst, för att inte svansa i gräset som jag redan borde klippt fick det bli tvätt istället… och sambon får ligga på altanbrädorna…
Så med andra ord är detta väderomslag helt och hållet ormens fel! Jag hade faktiskt inte tänkt tvätta idag. Det här kunde inte meteorologerna förutse… de är nog inte så bra på siandets ädla konst ändå… Men jag fick helt rätt… nu öser regnet ner…
Vad tycker ni… jag borde kanske börja sälja konsulttjänster till SMHI…? Eller till bönder: Regn på beställning!
.
söndag 13 juni 2010
torsdag 10 juni 2010
Små sommarbetraktelser
Sitter åter här på min soliga altan och begrundar över livets små underligheter. Små fluffiga moln seglar högt på den blå himmelen. Svävar framför solen några sekunder. En del ser ut som lätta, hastiga penseldrag. Väderleksrapporten hade lovat regn… Men jag har inte hängt upp någon tvätt så tji fick de…
Sambon slumrar slött i skuggan av sin ”korkek”. Luften har för länge sedan pyst ut ur den vältuggade fotbollen som följer med vart hon än går. Den ligger intill hennes huvud. Ser nästan ut som luften pyst ut ur båda…
Göken har hakat upp sig och blandar sig in i småfåglarnas kvittrande kör någonstans i bakgrunden. Maskrosorna har nu nästan blommat ut. Det är bara någon enstaka eftersläntrare som fortfarande sticker upp ur grönskan. Min altan lyses upp av en underbar färgprakt. Solälskande pelargoner i olika färger och snöflingor breder ut sin färgprakt. Verbenan var en glad överraskning… Mmm… vilken fröjd för ögat… Jag lyfter blicken och ser ett lysande hav av ståtliga vallmon svaja i den svaga vinden… När man sitter mitt i allt detta underbara börjar även en ateist fundera över skapelsens förunderliga ursprung och kraft… Ägget eller hönan…? Fröet eller blomman…?
:)
Sambon slumrar slött i skuggan av sin ”korkek”. Luften har för länge sedan pyst ut ur den vältuggade fotbollen som följer med vart hon än går. Den ligger intill hennes huvud. Ser nästan ut som luften pyst ut ur båda…
Göken har hakat upp sig och blandar sig in i småfåglarnas kvittrande kör någonstans i bakgrunden. Maskrosorna har nu nästan blommat ut. Det är bara någon enstaka eftersläntrare som fortfarande sticker upp ur grönskan. Min altan lyses upp av en underbar färgprakt. Solälskande pelargoner i olika färger och snöflingor breder ut sin färgprakt. Verbenan var en glad överraskning… Mmm… vilken fröjd för ögat… Jag lyfter blicken och ser ett lysande hav av ståtliga vallmon svaja i den svaga vinden… När man sitter mitt i allt detta underbara börjar även en ateist fundera över skapelsens förunderliga ursprung och kraft… Ägget eller hönan…? Fröet eller blomman…?Plötsligt vinglar en liten sädesärlavalp upp på altanen. Den står där med vingliga ben… stjärten gungar i ett försök att hålla balansen… den sträcker på halsen… tittar nyfiket omkring sig…kurar ihop… sträcker upp… den är så osäker och rädd… ser sig oroligt omkring… letar efter mammapippin… fladdrar lite med vingarna… de bär inte riktigt hela vägen… Osäker och rädd… men ändå modigt utforskande sin omgivning… helt på egen hand…
Jag ser på den lilla pippivalpen bara några meter ifrån mig och ler för mig själv… känns som att se sig i spegel… Precis så där vingklippt kände jag mig också när jag, som den lilla pippin nu, helt plötsligt stod ensam i den stora, otrygga världen… lärde mig att testa vingarna… flyga allt högre… allt längre sträckor…
Den lilla pippin får syn på sin mamma... en stor daggmask slingrar i ett fast grepp i näbben på henne… den lilla breder ut vingarna och flaxar iväg… håller på att krocka med skottkärran som står parkerad helt olämpligt… borde nog fästa parkeringsböter på den… Efter dessa strapatser når den lilla pippivalpen tryggheten hos mammapippin…
Jag tittar på dem och ler… Snart bär vingarna och den lilla svävar högt uppe i skyn… helt på egen hand… utan rädsla… utan oro… den ger sig på jakt efter en partner… och här slutar likheterna och denna berättelse…
:)
måndag 7 juni 2010
Exlusivt för tjejer...;)
Då min radar inte har observerat några manliga läsare på denna blogg så följer jag uppmaningen i mejlet jag fick och vidarebefordrar innehållet enligt anvisningar... Var så goda, mina damer! ;)
"Elva människor hängde i ett rep under en helikopter, tio män och en kvinna. Repet var inte starkt nog att hålla för dem allihop så de bestämde att en var tvungen att släppa taget för annars skulle de alla falla ner.
De kunde inte bestämma vem som skulle bli tvungen att släppa taget förrän kvinnan höll ett gripande tal. Hon sa:
"Jag släpper frivilligt repet för jag är kvinna och van vid att offra mig för make och barn och för män i allmänhet utan att få något tillbaka."
När hon avslutat sitt tal började alla tio män applådera....
Skicka detta mail till några smarta kvinnor så de får något att le åt, och till de män som du tror kan hantera verkligheten...."
P.S.
Skulle min radar ha fel så finns man utan tvekan i rätt kategori om man frivilligt går in här och läser....:)
"Elva människor hängde i ett rep under en helikopter, tio män och en kvinna. Repet var inte starkt nog att hålla för dem allihop så de bestämde att en var tvungen att släppa taget för annars skulle de alla falla ner.
De kunde inte bestämma vem som skulle bli tvungen att släppa taget förrän kvinnan höll ett gripande tal. Hon sa:
"Jag släpper frivilligt repet för jag är kvinna och van vid att offra mig för make och barn och för män i allmänhet utan att få något tillbaka."
När hon avslutat sitt tal började alla tio män applådera....
Skicka detta mail till några smarta kvinnor så de får något att le åt, och till de män som du tror kan hantera verkligheten...."
P.S.
Skulle min radar ha fel så finns man utan tvekan i rätt kategori om man frivilligt går in här och läser....:)
måndag 31 maj 2010
Blott ett år...
Ett år…. Ja, det tog blott ett år….
Jag sitter här på min altan, ser ut över mitt grönskande paradis som frodas i ett strålande solsken. Liljebaggarna verkar vara färre i år… den så vackra men förrädiska röda baggen med en glupskande aptit på liljeväxter. En bedårande vacker riddarfjäril fladdrar med lätta vingslag och landar på en blomma för att suga i sig dess söta nektar... oj vad det kittlar när de sätter sig på bar hud… de kan sitta kvar så länge man sitter blickstill… efter ett tag vänjer man sig och kittlandet blir bara till en lätt beröring…
Jag sitter i det gassande solskenet och njuter… njuter av tillvaron… njuter av denna stund… njuter av den underbara, ljuvliga naturen… Tankarna vandrar… från denna stund till samma tid för ett år sedan… och åter till nuet… Allting ser ut att vara sig exakt likt… som om inga årstider alls hade förflutit mellan... som om det var fjolårets liljebaggar vars kadaver ligger i myllan…
Och ändå är allting så annorlunda…
Ett år… det tog blott ett år…
På avstånd hör jag grannens hästar frusta i full galopp… sambon ligger nu under rosentryn som ger bättre skugga mot den allt hetare solen… favoritbollen ligger bredvid, de andra ligger utspridda över gräsmattan som åter behöver klippas… Maskrosorna sticker upp sina gula huvuden… förgätmigej bildar ett blått hav mitt i grönskan… jag ser björktopparna böja sig i vinden som inte orkar fläkta ända fram till min solaltan… snart, mot kvällningen, skuttar grodorna fram ur skuggorna…
Plötsligt känner jag en kall, blöt nos mot min bara, solvarma hud… jag ser in i universums vackraste, varmaste guldbruna ögon… och jag ler… med hela ansiktet…
Jag sitter här på min altan, ser ut över mitt grönskande paradis som frodas i ett strålande solsken. Liljebaggarna verkar vara färre i år… den så vackra men förrädiska röda baggen med en glupskande aptit på liljeväxter. En bedårande vacker riddarfjäril fladdrar med lätta vingslag och landar på en blomma för att suga i sig dess söta nektar... oj vad det kittlar när de sätter sig på bar hud… de kan sitta kvar så länge man sitter blickstill… efter ett tag vänjer man sig och kittlandet blir bara till en lätt beröring…
Jag sitter här i tystnaden som bara bryts av fåglarnas glada kvitter… sädesärlan guppar i gräset på jakt efter insekter… svalorna flyger högt ovanför mitt huvud… en liten rödhake sätter sig försiktigt på altanräcket och tittar nyfiket på mig… flugsnapparna är strängt upptagna vid holken… den vackra konserten bryts då och då av en skränande skata som blir ofredad av björktrastarna… ett högljudd jamande någonstans i grönskan sätter fart på sambon som lojt har legat i skuggan under en blommande prydnadsapel… grannens kattherre tycker att det är bättre fly än illa fäkta och sätter iväg med blixtens hastighet…Gårdsvakten har gjort sitt och kan återvända med hög svansföring till sin svalkande skugga…
Och ändå är allting så annorlunda…
Jag minns som om det var igår… jag minns den känslan jag bar inom mig… längtan… den oerhörda längtan… längtan efter någon att dela livet med… längtan efter att få känna närhet… gemenskap… någon att skratta tillsammans med… gråta tillsammans med… somna tillsammans med… vakna tillsammans med… Hoppet… hoppet att finna honom… Han som bar samma eld inom sig… samma saknad… samma längtan… samma känslor som stormade inombords i väntan på att få blomma ut…
Med ett litet leende återvänder jag till nuet… Helt plötsligt känns det som om allt det där var väldigt, väldigt länge sedan... nästan som om det var någon annan… Jag lyfter blicken och ser mot grinden… vid den grinden skulle min prins en dag sitta på sin vita springare… Jag sluter mina ögon i det starka solskenet och ler… ler åt mina tankar… Solen bränner på min hud… Den brinnande elden inom mig har rasat ut… den ädla prinsen på sin vita springare får rida vidare till sin prinsessa…
Ett år… det tog blott ett år…
Jag lutar mig tillbaka i min solstol… vill fånga denna stund… vill hålla kvar den… vill hålla kvar denna känsla… denna blomstertid… inte bara blott ett år…
Plötsligt känner jag en kall, blöt nos mot min bara, solvarma hud… jag ser in i universums vackraste, varmaste guldbruna ögon… och jag ler… med hela ansiktet… fredag 14 maj 2010
Happy birthday, Ann-Nina!
Ja nu är det snart sommar igen. Fast det är ju lite svårt att tro när man tittar ut. Regnigt, grått och kallt. En tjock dimma ligger över skog och mark som ett vitt, nästan ogenomskinligt täcke. Luften är fuktig och tung.
Haha… jag minns allt det där så väl… hur det var… mina naiva, blåögda drömmar om att finna min prins – på en dejtingsajt…:) Ganska snabbt skiftade mina rosafärgade glasögon nyans… de blå förblev blå blott till färgen… Sökandet efter prinsen gick till djupa, mörka graven, lämnade bara en känsla av vemod efter sig…
De flesta på sajten hade nog från början samma drömmar som jag… samma längtan… tro… hopp… om kärlek… Många hade orkat tro och hoppas i åratal… många gör det än… Men många hade liksom jag fått skåda in i den bleka sanningen om omöjlighetens obefintliga möjligheter… falskspel… lögner… rädsla… tron börjar falna… hoppet flyr, tyst och obemärkt, lämnar bara ett ihåligt skal efter sig…
Vid ett tillfälle skrev jag obetänksamt en kommentar… sköt en giftpil rakt igenom den ömtåliga, välpolerade fasaden som fungerade som stänkskydd… jag undrade, yr i huvudet av allt kramande, hur många av dessa kramar som avslutade vareviga kommentar var ärligt menade… Detta gav eko… Jante klev fram med jättekliv…
Idag är det den 14. maj. Hur många kramar blev det kvar…? Hur många kramar varandra nu…? Hur många kramar mig nu…?
Ja, det är de ärliga kramarna… de som sprider värme i sinnet, de som ger tro och hopp… de som bryr sig – på riktigt…
fredag 30 april 2010
Ja nu är det ett tag sedan jag var här. Jag började ju blogga på en dejtingsajt med huvudsakliga temat nätdejting. I och med att jag har slutat både med nätdejting och dejting så har ju mitt bloggande tappat sin fokus. Jag har ju inget av allmänt intresse att blogga.
Men nu måste jag pysa ut lite…
Jag ska pysa ut lite mina erfarenheter som singelkvinna. Huka er karlar, för dessa tre år har gjort mig stark som det mest härdade stål.
Det har varit ett uppvaknande. Ett uppvaknande utan like. Jag kunde inte i mina vildaste drömmar föreställa mig hur en singelkvinnans liv kan förete sig… Ständig kamp, ständiga fajter, ständiga försök till att köra upp… för en singelkvinna är ju ett lätt byte… en singelkvinna fattar ju inget… en singelkvinna har ju ingen kunskap om någonting…
FEL!
Det finns kvinnor som förstår sig på både teknik och ekonomi. Det finns kvinnor som förstår sig på de ”manliga områdena”. Och vi blir fler, hela tiden. För vi singelkvinnor blir fler, hela tiden. Och jag börjar förstå anledningen…
Jag har – efter dyrbara erfarenheter – fått hitta nya alternativ till allt, från bilreparatörer till hantverkare. Den som inte har försökt köra upp mig ekonomiskt, den har försökt lura sig till min sängkammare – eller både och!
Vänner…? Hah… Människor är vänner i medvind, så länge det står lycka och framgång på din dörrskylt. Jag har rensat, skoningslöst. Det blev inte många kvar. Nu sitter de och undrar… Ledsen, jag har inte lust att ständigt vara den givande. Jag har inte krafter att bara ge hela tiden. Under alla år har jag slösat med de resurser, nu är det slut. Jag behöver påfyllning.
Nu står jag här återigen med en match. Funderar om jag orkar ta den helt själv… har varit många den sista tiden… kanske ska jag köpa lite manliga muskler i form av juridisk ombud och spara mina resurser. Låta andra ta denna fajt. Jag tror nästan att jag har gjort mig förtjänt av lite semester efter alla fajter. Även en singelkvinna måste få lite semester ibland för att orka fajtas vidare. Vi har ju inte ens någon axel att gråta mot.
Jag har bara en önskan – att alla s k karlar ska hålla sig så långt bort från mig det bara går! Såvida du inte är en RIKTIG karl. *Doubt it* Har insett att jag som en liten gumma är mera karl än de flesta som rent biologiskt kan kalla sig såna.
Men nu måste jag pysa ut lite…
Jag ska pysa ut lite mina erfarenheter som singelkvinna. Huka er karlar, för dessa tre år har gjort mig stark som det mest härdade stål.
Det har varit ett uppvaknande. Ett uppvaknande utan like. Jag kunde inte i mina vildaste drömmar föreställa mig hur en singelkvinnans liv kan förete sig… Ständig kamp, ständiga fajter, ständiga försök till att köra upp… för en singelkvinna är ju ett lätt byte… en singelkvinna fattar ju inget… en singelkvinna har ju ingen kunskap om någonting…
FEL!
Det finns kvinnor som förstår sig på både teknik och ekonomi. Det finns kvinnor som förstår sig på de ”manliga områdena”. Och vi blir fler, hela tiden. För vi singelkvinnor blir fler, hela tiden. Och jag börjar förstå anledningen…
Jag har – efter dyrbara erfarenheter – fått hitta nya alternativ till allt, från bilreparatörer till hantverkare. Den som inte har försökt köra upp mig ekonomiskt, den har försökt lura sig till min sängkammare – eller både och!
Vänner…? Hah… Människor är vänner i medvind, så länge det står lycka och framgång på din dörrskylt. Jag har rensat, skoningslöst. Det blev inte många kvar. Nu sitter de och undrar… Ledsen, jag har inte lust att ständigt vara den givande. Jag har inte krafter att bara ge hela tiden. Under alla år har jag slösat med de resurser, nu är det slut. Jag behöver påfyllning.
Nu står jag här återigen med en match. Funderar om jag orkar ta den helt själv… har varit många den sista tiden… kanske ska jag köpa lite manliga muskler i form av juridisk ombud och spara mina resurser. Låta andra ta denna fajt. Jag tror nästan att jag har gjort mig förtjänt av lite semester efter alla fajter. Även en singelkvinna måste få lite semester ibland för att orka fajtas vidare. Vi har ju inte ens någon axel att gråta mot.
Jag har bara en önskan – att alla s k karlar ska hålla sig så långt bort från mig det bara går! Såvida du inte är en RIKTIG karl. *Doubt it* Har insett att jag som en liten gumma är mera karl än de flesta som rent biologiskt kan kalla sig såna.
fredag 16 april 2010
E-kontakt
Sveriges största – bluff!
Sajten marknadsför sig som Sveriges största dejtingsajt. Observera att förut hette det kontaktsajt... Nåja, det kan de ju gott göra… ty för nätföretag finns inga etiska regler, de får påstå vad de vill, de får bära sig åt hur de vill, det är ändå ingen som rår på dem. Det är slipade skojare som har studerat varje litet kryphål de kan krypa igenom. Och utnyttjar dem till fullo.
Vore man seriös så skulle man ju redovisa sitt påstående, verifiera det på något sätt. Nu räknar man kallt in i sitt medlemsantal alla ”lik” som ligger och skräpar i systemet. Det ligger en väldans massa profiler som är skapta under den tiden som det gick att använda tjänsten under 3, senare 4, gratis provdagar. Många lade upp en profil, körde de dagarna och så la man upp en ny profil… utan att bry sig om att rensa efter sig. Jag känner till människor som ligger där med 5-6 gamla profiler. Själv har jag bara två… Men säkert var detta en noga planerad åtgärd för att få ett stort antal medlemmar...
Därutöver finns det många gamla betalmedlemmar som bara ligger och skräpar i systemet. ”Har inte varit inloggad den senaste månaden”. Ja, sajten kan bara räkna en månad… vi vet ju att det är problematiskt att nollställa räknare också… hålla koll på antalet nya besök, olästa brev osv. Inte lätt med logik och matte där inte… Att många inte varit inloggade på ett år – eller två, det är inte så värst intressant att upplysa om…. Undra på att man blir stor – förutom i käften, till antalet.
Detta mail damp ner i min brevlåda:
”Hej Ann_Nina
Nu lanserar vi nya förbättrade e-kontakt.se som gör det ännu enklare för dig att träffa kärleken!
Vi har lyssnat på våra medlemmar och mycket kommer att vara nytt medan en del fortfarande är sig likt.
Testa nya e-kontakt.se »
Vänliga hälsningar
e-kontakt.se”
”Förbättrade…”…”Vi har lyssnat på våra medlemmar….” Haha… det var väl årets bästa ändå!! E-kontakt har fått på sig en hel del anmälningar hos konsumentverket… ett tydligt bevis på att de lyssnar på sina medlemmar…. Lyhördhet är honnörsordet… *LOL*…
Det fanns också ett skäl till varför uppdateringen till den nya versionen måste ske huxflux utan ett pip i förhandsinformation. Att det kommer information nu i efterhand att man har bytt version är ju totalt ointressant när vi alla med egna ögon redan konstaterat fakta. Om medlemmarna fått reda på ändringarna i förväg, ja då hade någon kanske hunnit lägga undan det medlemsavtal och marknadsföring av sajten med bloggfunktionen som vi köpte och betalade för. Och då hade vi haft svart på vitt att denna nya sajt inte är vad vi köpte och betalade för. För de har givetvis reda på att en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden förutsätter ett avtal som man brutit mot. De har ju varit med förr...
När man köper en tjänst, i synnerhet på nätet, ska man absolut se till att man har svart på vitt vad man exakt har köpt, in i minsta detalj. Se till att det är vattentätt juridiskt sett om man inte vill sitta där med det sålda smöret. Och så ska man höra med konsumentverket om företaget har anmälningar mot dem från tidigare kunder. Då är det nog bäst att välja en konkurrent som har renare mjöl i sin påse.
Men nog hade det varit intressant att testa en anmälan med alla de medlemmar som känner sig överkörda och nonchalerade av E-kontakt. Med alla som betalat för unken luft istället för en annonserad tjänst. Alla som blev av, inte bara med sina pengar, utan också med sina kontaktnätverk och sina texter. Undrar hur många vi är? Men sånt funkar ju bara i teorin… men en intressant teori är det… En enskild konsument är lätt att köra över. Är det lika lätt med hundratals, kanske t o m fler… Ja-a, det är nog det.
P.S. Det kom också en påminnelse om att min tid har gått ut. Jag glömmer väl inte att förnya mitt medlemsskap...
Oj då... hade totalt glömt bort det... ska genast ta fram pengapungen!
:)
Sajten marknadsför sig som Sveriges största dejtingsajt. Observera att förut hette det kontaktsajt... Nåja, det kan de ju gott göra… ty för nätföretag finns inga etiska regler, de får påstå vad de vill, de får bära sig åt hur de vill, det är ändå ingen som rår på dem. Det är slipade skojare som har studerat varje litet kryphål de kan krypa igenom. Och utnyttjar dem till fullo.
Vore man seriös så skulle man ju redovisa sitt påstående, verifiera det på något sätt. Nu räknar man kallt in i sitt medlemsantal alla ”lik” som ligger och skräpar i systemet. Det ligger en väldans massa profiler som är skapta under den tiden som det gick att använda tjänsten under 3, senare 4, gratis provdagar. Många lade upp en profil, körde de dagarna och så la man upp en ny profil… utan att bry sig om att rensa efter sig. Jag känner till människor som ligger där med 5-6 gamla profiler. Själv har jag bara två… Men säkert var detta en noga planerad åtgärd för att få ett stort antal medlemmar...
Därutöver finns det många gamla betalmedlemmar som bara ligger och skräpar i systemet. ”Har inte varit inloggad den senaste månaden”. Ja, sajten kan bara räkna en månad… vi vet ju att det är problematiskt att nollställa räknare också… hålla koll på antalet nya besök, olästa brev osv. Inte lätt med logik och matte där inte… Att många inte varit inloggade på ett år – eller två, det är inte så värst intressant att upplysa om…. Undra på att man blir stor – förutom i käften, till antalet.
Detta mail damp ner i min brevlåda:
”Hej Ann_Nina
Nu lanserar vi nya förbättrade e-kontakt.se som gör det ännu enklare för dig att träffa kärleken!
Vi har lyssnat på våra medlemmar och mycket kommer att vara nytt medan en del fortfarande är sig likt.
Testa nya e-kontakt.se »
Vänliga hälsningar
e-kontakt.se”
”Förbättrade…”…”Vi har lyssnat på våra medlemmar….” Haha… det var väl årets bästa ändå!! E-kontakt har fått på sig en hel del anmälningar hos konsumentverket… ett tydligt bevis på att de lyssnar på sina medlemmar…. Lyhördhet är honnörsordet… *LOL*…
Det fanns också ett skäl till varför uppdateringen till den nya versionen måste ske huxflux utan ett pip i förhandsinformation. Att det kommer information nu i efterhand att man har bytt version är ju totalt ointressant när vi alla med egna ögon redan konstaterat fakta. Om medlemmarna fått reda på ändringarna i förväg, ja då hade någon kanske hunnit lägga undan det medlemsavtal och marknadsföring av sajten med bloggfunktionen som vi köpte och betalade för. Och då hade vi haft svart på vitt att denna nya sajt inte är vad vi köpte och betalade för. För de har givetvis reda på att en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden förutsätter ett avtal som man brutit mot. De har ju varit med förr...
När man köper en tjänst, i synnerhet på nätet, ska man absolut se till att man har svart på vitt vad man exakt har köpt, in i minsta detalj. Se till att det är vattentätt juridiskt sett om man inte vill sitta där med det sålda smöret. Och så ska man höra med konsumentverket om företaget har anmälningar mot dem från tidigare kunder. Då är det nog bäst att välja en konkurrent som har renare mjöl i sin påse.
Men nog hade det varit intressant att testa en anmälan med alla de medlemmar som känner sig överkörda och nonchalerade av E-kontakt. Med alla som betalat för unken luft istället för en annonserad tjänst. Alla som blev av, inte bara med sina pengar, utan också med sina kontaktnätverk och sina texter. Undrar hur många vi är? Men sånt funkar ju bara i teorin… men en intressant teori är det… En enskild konsument är lätt att köra över. Är det lika lätt med hundratals, kanske t o m fler… Ja-a, det är nog det.
P.S. Det kom också en påminnelse om att min tid har gått ut. Jag glömmer väl inte att förnya mitt medlemsskap...
Oj då... hade totalt glömt bort det... ska genast ta fram pengapungen!
:)
måndag 12 april 2010
Den vilda jakten på diamanten
Ja, inte var min jakt lika spännande som Harrison Fords, inte heller var slutet lika tjusigt… Nu är den i varje fall slut, för gott. Klockan 0.00 natten mellan lördag och söndag drog den sin sista skälvande suck.
Det blev ju inte riktigt som jag från början hade tänkt mig… med mina romantiska blåögda drömmar om en låga som brinner hos någon stilig, romantisk singelprins på samma upptäcksfärd som jag. Haha, man tror ju i sin enfald att det finns gott om såna på en dejtingsajt… eller vad vet jag… det kanske finns såna som liksom jag anser sig vara både romantiska och gångbara på äktenskapsmarknaden… grejen är bara att det yttrar sig på helt olika sätt… Så det är bara att konstatera att min begreppsvärld måste vara väldigt udda… och gammaldags. Jag har inte alls lyckats hänga med i utvecklingen. Jag får nog ta fram almanackan och understryka årtalet… århundradet… värre än så – årtusendet – och försöka komma ikapp tideräkningen…
Nu bortser jag från den arten som finns överrepresenterad på dessa sajter – bocken. Den hormonstinna bocken som levt länge i påtvingat celibat, som med hungriga ögon ser alla dessa läckra tackor på sin skärm… och låter den primitivaste driften flöda utan kontroll, utan vett och utan hämningar.
Numera råder jämlikhet… ja ja… jag pratar bara om uppvaktning nu… Om jag hade varit up to date och anammat det jämlika så hade jag inte suttit här idag. Jag hade förstått att det är damernas… damerna ska bjuda upp till dans och föra… Jag hade packat väskan och flyttat in hos någon av dessa otaliga ungkarlar som bara väntar i sina stora, tomma hus att någon kvinna ska ”haffa dem”. Som mina bonniga kusiner gjorde. Det är en syskonskara på tre systrar som fick nöja sig med det som blev över när gåvorna tilldelades, både när det gäller interiör och exteriör. Och så var de uppfostrade enligt den gamla läran att kvinnans viktigaste uppgift i livet är att skaffa sig en man. Jag tror nästan att de hade ända sedan pubertetsåldern var sin väska packad under sängen för den stunden då ett lämpligt objekt syntes i sikte. Efter några bomskott som ven förbi byten som luktade sig till faran och flydde undan hittade syskonen var sitt exemplar som inte gjorde alltför stort motstånd när den sköna flyttade in med sitt bohag. Familjelyckan var fullkomlig efter några månader … nåja, förökningen kan ju tolkas på annat sätt också… den äldsta i varje barnaskara hade ju den viktiga uppgiften att sätta regel på bakdörren…
Nu är det nog inte riktigt så jag har tänkt mig det hela. Jag kan alldeles som inte finna någon dragning till lik. Så jag packade inte väskan. Jag tänkte på det gamla ordspråket att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge… väntan i sig är målet… eller? Inte kan man gå och avbryta denna pirrande, kittlande väntan… som aldrig är för lång? Vet inte men jag träffade på ett anmärkningsvärt stort antal av dessa medelålders mogna män som uttryckligen var mogna – att ”plockas”. Tyvärr finner jag sådant varken attraktivt eller romantiskt. Jag har ju i mina tidigare inlägg pläderat för min gammaldags syn på parningsceremonier och uppvaktning. Poängen finner man som vanligt lite djupare i det hela. För det är ju vissa egenskaper som vi finner attraktiva, eller oattraktiva, egenskaper som vi tänder på – eller inte. Och de egenskaper kommer i uttryck i våra ord och handlingar. Av dessa ord och handlingar, sättet att uppvakta – eller inte uppvakta – kan man läsa av hur det ev framtida förhållandet skulle se ut. Jag har lite svårt att tänka mig att den moderna, självständiga singelkvinnan är ute efter en lille Fridolf som sin följeslagare. Många säljer sig med slogan ”världens snällaste man”. Det är många som inte har förstått varför någon inte är intresserad av ”världens snällaste man”. Nja, toffelhjälte är nog inte min drömprins. Har inte samma gener som mina kusiner… Jag hade tänkt mig en man med lite stake… tjuren Ferdinand har det nog bäst under sin korkek drömmandes och luktandes på blommorna… som någon annan tjur skulle plocka till en tjusig, förföriskt doftande bukett…
Lite stake… ja… så där lagom… är ju bäst. För nog träffade jag på den andra ytterligheten också. De som är helt övertygade om att de är jordaxeln och jorden snurrar enbart tack vare och för dem. Lite för mycket stake för en liten gumma…
:)
fredag 9 april 2010
Blogg
En blogg är närmast som förgjord
att uttrycka sina tankar i ord.
På kontaktsajt få nätverk och vänner
som igen dig genom bloggen känner.
Man väljer stil efter smak och tycke,
lägger ord och rader till stycke.
Tankarna flödar, orden flyter
när vänner sina åsikter byter.
Men –
tänk dig för vad du kan skriva,
du kan ju råka med sajten driva.
Ämnen som passar sig är t ex
kärlek, längtan – och givetvis sex.
Skratta åt andra går också bra,
men skratta åt sajten – då kan du dra!
Den medlar ju kärlek, tröst och hopp;
sånt kan ju inte vara en flopp!
Pröjsa din avgift år efter år
evig lycka och kärlek du får.
onsdag 7 april 2010
Bakom järnridån
Ja nu har jag varit med på en dejtingsajt ett tag, och upptäckt till min förargelse och förvåning att det finns faktiskt företag som inte inser att de lever på sina kunder. Konkurrensen på marknaden är svidande, inom den närmsta framtiden kommer sajterna att konkurrera ut varandra. Det är i vanlig ordning de med nöjda kunder som överlever. Så funkar ju den fria marknaden. Dessutom är det som min tandläkare brukar säga, ”den bästa marknadsföringen är mun-mot-mun-metoden”. Det är ju så sant, så sant!
Hur enfaldig är man som tror att det inte kostar på att behandla sina kunder nonchalant och godtyckligt? Vilken kund med självrespekt kommer att köpa en tjänst som inte motsvarar det utlovade, där kundvård och kundservice finns överhuvudtaget inte, ja, kan inte ens säga obefintlig när den går på minussidan. Kunder, som man ju lever på, som man är beroende av för sin överlevnad, bemötes som luft, utan någon som helst respekt när man klagar och reklamerar över tjänsten. Det har vi medlemmar sett många exempel på.
Nu har jag som tur är bara några dagar kvar på denna sajt. Kommer aldrig någonsin att köpa tjänst från denna sajt. Kollar också deras samarbetspartners för de har fingrarna med på fler sajter än man kan ana. Det är ganska många andra sajter som uppdateras med en profil som läggs upp på denna. Man bör vara observant och ägna en del tid åt för koll av sajternas seriositet innan man lägger ut sina pengar på skräptjänster och oseriösa sajter.
Vi lever i ett informationssamhälle. En sajt, en kontaktsajt till råga på allt, som inte har upptäckt detta, utan vill mörka information, tysta människor och det fria ordet, stoppa det fria utbytet av information, censurera sina medlemmars inlägg godtyckligt, radera profiler utan förvarning mm, är nog inte så långlivad i konkurrensen. Historien har visat att det inte går att tysta människor, att stoppa informationsspridning. Den som försöker överleva med sådana metoder gräver sin egen undergång.
Hur enfaldig är man som tror att det inte kostar på att behandla sina kunder nonchalant och godtyckligt? Vilken kund med självrespekt kommer att köpa en tjänst som inte motsvarar det utlovade, där kundvård och kundservice finns överhuvudtaget inte, ja, kan inte ens säga obefintlig när den går på minussidan. Kunder, som man ju lever på, som man är beroende av för sin överlevnad, bemötes som luft, utan någon som helst respekt när man klagar och reklamerar över tjänsten. Det har vi medlemmar sett många exempel på.
Nu har jag som tur är bara några dagar kvar på denna sajt. Kommer aldrig någonsin att köpa tjänst från denna sajt. Kollar också deras samarbetspartners för de har fingrarna med på fler sajter än man kan ana. Det är ganska många andra sajter som uppdateras med en profil som läggs upp på denna. Man bör vara observant och ägna en del tid åt för koll av sajternas seriositet innan man lägger ut sina pengar på skräptjänster och oseriösa sajter.
Vi lever i ett informationssamhälle. En sajt, en kontaktsajt till råga på allt, som inte har upptäckt detta, utan vill mörka information, tysta människor och det fria ordet, stoppa det fria utbytet av information, censurera sina medlemmars inlägg godtyckligt, radera profiler utan förvarning mm, är nog inte så långlivad i konkurrensen. Historien har visat att det inte går att tysta människor, att stoppa informationsspridning. Den som försöker överleva med sådana metoder gräver sin egen undergång. .
söndag 4 april 2010
Blonds have more fun…?
Häromkvällen råkade jag slå på TV:n just när den eminenta showen med Dr. Phil visades. Vet inte om det var en ren slump eller om det var en föraning… hur som helst, temat just för detta speciella avsnitt handlade om singlar. Närmare bestämt varför det är så svårt för singelkvinnor att hitta en passande partner.
Med i studion, på läktaren med doktorn, satt tre singelkvinnor och tre singelmän. Kvinnorna, liksom männen, var självständiga, hade sina egna karriärer, klarade sig alldeles utmärkt på egen hand på alla sätt och vis. De sökte en jämställd partner att tillbringa tid tillsammans med, göra saker tillsammans med, roa sig, resa, mysa i soffan… ja, allt sånt som ingår i ett sunt förhållande. Det lät ju ganska bekant i mina öron… så jag satt och nickade igenkännande i soffan.
Även Dr. Phil, fast han är ju en man, tyckte att det lät sunt och vettigt. Inte heller kvinnornas utseende borde utgöra något hinder, enligt honom. Och det tyckte ju jag också… om man som kvinna - det lät lustigt – får säga så om andra kvinnor. Visst, fast jag har min homofobi så visst kan jag tycka att en annan kvinna är vacker, eller t o m sexig. Tänk bara på Sophia Loren t ex… Ligger jag i riskzonen, tro…? Nää, tror nog att det är större risk att det snöar i helvetet…
Men så över till herrarna. Tyckte de att kvinnorna såg attraktiva ut? Ja men visst, alla nickar och hummar enstämmigt, med en lysten blick riktad mot kvinnorna. Kunde de tänka sig att ha ett förhållande med någon av dessa kvinnor? Herrarna börjar kråma sig lite besvärade. Blicken flackar osäkert, som sökandes skydd… ingen vill komma först med svaret. Men till slut tar den modigaste till orda, och talar helt klart inte bara för sig själv utan även för sina medbröder, som nickar samstämmigt som en dua-kör.
”Njaaaäääääeeee…”
I kvinnornas ansiktsuttryck kan man läsa mycket… framförallt att de inte alls är förvånade över svaret. De hade ju varit med förr… Doktorn är lite mera oförstående… fast han är en man… Han uppmanar herrarna att förklara sig lite mera. Varför kan de inte tänka sig att ha ett förhållande med någon av dessa, enligt sina egna ord, attraktiva kvinnor?
Återigen lite besvärat kråmande. Man ser att det pågår en hel del aktiviteter bakom panngloben hos alla tre herrar. Vem ska hålla i yxan? Så ser man att en av herrarna rycker upp sig lite, blicken slutar flacka, och läpparna ser ut att försöka utforma sig till någon slags artikulation.
”De behöver ju inte oss.”
:-O ?????
Man skulle lätt kunna tänka sig att här hade vi ett praktexempel på skillnader kvinnligt och manligt… jag fattade nada… inte heller kvinnorna i TV-rutan… men t o m självaste doktorn – fast han är ju en man – såg ut som en fågelholk med aningen för stor öppning för småfåglar.
En del teorier hann gå igenom i mitt huvud. Kvinnorna sökte MÄN… till ett jämlikt förhållande. Att roa sig med, vara tillsammans med, göra saker av olika slag tillsammans med, mysa och gosa osv. Var det så att dessa herrar inte klassade sig som män? Eller var de kanske inte det…? Då dyker det ju upp olika lösningar… den nyaste heter visst Viagra…
Jag blev avbruten i mitt filosoferande.
”De klarar ju av allt själv”, hörde jag en mansröst deklarera.
Och så rann ketchupflaskan för fullt i TV-studion. Helt plötsligt var de så tysta och försynta herrar i full gång. De berättade hur de kände sig underlägsna tillsammans med kvinnor som var så självständiga och starka, som själv klarade av det mesta i livet, som hade minst lika bra ekonomi som de själv… var kvinnan bättre bemedlad var det en ren katastrof. De kände sig inte som män. En undergiven slutreplik från pojkarna – ja, jag har svårt att skriva ”män” här – var
”Låt oss ibland känna oss som män.”
Det här är ju inte alls förvånande på något sätt. Det är nog ett antal gånger som jag i mina tidigare inlägg har snubblat in på detta med manlig självkänsla och självförtroende. Det känns ganska så uttjatat. Det är bara att konstatera fakta.
Men jag kom att tänka på att jag har ett antal gånger träffat på undersökningar och studier om de nya könsrollerna i vår moderna, jämställda (*LOL*) värld. I alla resultat som jag har läst har man kommit fram till och konstaterat att många män har haft svårt att forma om sig efter de nya förhållandena, i det jämställda samhället. Det är vanligt, allt enligt dessa undersökningar, att många män har svårt att hitta sin identitet. De har svårt att balansera i sin mansroll gentemot starka, självständiga kvinnor. Även det här programinslaget bekräftar ju detta.
Finns det någon lösning på denna ekvation?
Nänä… jag vägrar att ”blondera” mig! Någon gång, så där på skoj… som en gång som jag hade lånat en lätt lastbil för att transportera lite bråte. Upptäckte att ena framdäcket var ganska platt. Förstår nu att jag borde ha stannat vid vägkanten och sett hjälplös ut… putat med munnen… fladdrat med ögonfransarna... men brunett som jag är åkte jag till macken. Jag hade hämtat den där luftmojängen och höll på att pilla bort de små ”korkarna” från luftventilerna när det stannade en bil och ut klev en hjälpsam gentleman. Han stannade till och började ge mig instruktioner hur jag skulle bära mig åt… Jag kände hornen växa på mig… tänkte ska jag eller ska jag inte… låta honom göra det åt mig… och låta honom känna sig som en riktig man…
När jag tänker efter så tror jag nog att jag har inga som helst förutsättningar eller utsikter att ändra mitt nuvarande civilstånd… och förresten har jag nog inte längre vilja heller.
Med i studion, på läktaren med doktorn, satt tre singelkvinnor och tre singelmän. Kvinnorna, liksom männen, var självständiga, hade sina egna karriärer, klarade sig alldeles utmärkt på egen hand på alla sätt och vis. De sökte en jämställd partner att tillbringa tid tillsammans med, göra saker tillsammans med, roa sig, resa, mysa i soffan… ja, allt sånt som ingår i ett sunt förhållande. Det lät ju ganska bekant i mina öron… så jag satt och nickade igenkännande i soffan.
Även Dr. Phil, fast han är ju en man, tyckte att det lät sunt och vettigt. Inte heller kvinnornas utseende borde utgöra något hinder, enligt honom. Och det tyckte ju jag också… om man som kvinna - det lät lustigt – får säga så om andra kvinnor. Visst, fast jag har min homofobi så visst kan jag tycka att en annan kvinna är vacker, eller t o m sexig. Tänk bara på Sophia Loren t ex… Ligger jag i riskzonen, tro…? Nää, tror nog att det är större risk att det snöar i helvetet…
Men så över till herrarna. Tyckte de att kvinnorna såg attraktiva ut? Ja men visst, alla nickar och hummar enstämmigt, med en lysten blick riktad mot kvinnorna. Kunde de tänka sig att ha ett förhållande med någon av dessa kvinnor? Herrarna börjar kråma sig lite besvärade. Blicken flackar osäkert, som sökandes skydd… ingen vill komma först med svaret. Men till slut tar den modigaste till orda, och talar helt klart inte bara för sig själv utan även för sina medbröder, som nickar samstämmigt som en dua-kör.
”Njaaaäääääeeee…”
I kvinnornas ansiktsuttryck kan man läsa mycket… framförallt att de inte alls är förvånade över svaret. De hade ju varit med förr… Doktorn är lite mera oförstående… fast han är en man… Han uppmanar herrarna att förklara sig lite mera. Varför kan de inte tänka sig att ha ett förhållande med någon av dessa, enligt sina egna ord, attraktiva kvinnor?
Återigen lite besvärat kråmande. Man ser att det pågår en hel del aktiviteter bakom panngloben hos alla tre herrar. Vem ska hålla i yxan? Så ser man att en av herrarna rycker upp sig lite, blicken slutar flacka, och läpparna ser ut att försöka utforma sig till någon slags artikulation.
”De behöver ju inte oss.”
:-O ?????
Man skulle lätt kunna tänka sig att här hade vi ett praktexempel på skillnader kvinnligt och manligt… jag fattade nada… inte heller kvinnorna i TV-rutan… men t o m självaste doktorn – fast han är ju en man – såg ut som en fågelholk med aningen för stor öppning för småfåglar.
En del teorier hann gå igenom i mitt huvud. Kvinnorna sökte MÄN… till ett jämlikt förhållande. Att roa sig med, vara tillsammans med, göra saker av olika slag tillsammans med, mysa och gosa osv. Var det så att dessa herrar inte klassade sig som män? Eller var de kanske inte det…? Då dyker det ju upp olika lösningar… den nyaste heter visst Viagra…
Jag blev avbruten i mitt filosoferande.
”De klarar ju av allt själv”, hörde jag en mansröst deklarera.
Och så rann ketchupflaskan för fullt i TV-studion. Helt plötsligt var de så tysta och försynta herrar i full gång. De berättade hur de kände sig underlägsna tillsammans med kvinnor som var så självständiga och starka, som själv klarade av det mesta i livet, som hade minst lika bra ekonomi som de själv… var kvinnan bättre bemedlad var det en ren katastrof. De kände sig inte som män. En undergiven slutreplik från pojkarna – ja, jag har svårt att skriva ”män” här – var
”Låt oss ibland känna oss som män.”
Det här är ju inte alls förvånande på något sätt. Det är nog ett antal gånger som jag i mina tidigare inlägg har snubblat in på detta med manlig självkänsla och självförtroende. Det känns ganska så uttjatat. Det är bara att konstatera fakta.
Men jag kom att tänka på att jag har ett antal gånger träffat på undersökningar och studier om de nya könsrollerna i vår moderna, jämställda (*LOL*) värld. I alla resultat som jag har läst har man kommit fram till och konstaterat att många män har haft svårt att forma om sig efter de nya förhållandena, i det jämställda samhället. Det är vanligt, allt enligt dessa undersökningar, att många män har svårt att hitta sin identitet. De har svårt att balansera i sin mansroll gentemot starka, självständiga kvinnor. Även det här programinslaget bekräftar ju detta.
Finns det någon lösning på denna ekvation?
Nänä… jag vägrar att ”blondera” mig! Någon gång, så där på skoj… som en gång som jag hade lånat en lätt lastbil för att transportera lite bråte. Upptäckte att ena framdäcket var ganska platt. Förstår nu att jag borde ha stannat vid vägkanten och sett hjälplös ut… putat med munnen… fladdrat med ögonfransarna... men brunett som jag är åkte jag till macken. Jag hade hämtat den där luftmojängen och höll på att pilla bort de små ”korkarna” från luftventilerna när det stannade en bil och ut klev en hjälpsam gentleman. Han stannade till och började ge mig instruktioner hur jag skulle bära mig åt… Jag kände hornen växa på mig… tänkte ska jag eller ska jag inte… låta honom göra det åt mig… och låta honom känna sig som en riktig man…
När jag tänker efter så tror jag nog att jag har inga som helst förutsättningar eller utsikter att ändra mitt nuvarande civilstånd… och förresten har jag nog inte längre vilja heller.
onsdag 31 mars 2010
Glad påsk!
Julen är röd, påsken är gul. Ja, så konservativ är jag. :)
Så nu lyser det gult överallt i Sherwoodskogen. Utomhus gula fjädrar i mängder, inomhus gula blommor och små kycklingar.
Medan jag plockade med mina fjädrar – ja, de gula påskfjädrarna… inte skatfjädrar… i den sena eftermiddagssolen tänkte jag om det möjligtvis ändå hade ett samband med att om det blir mycket rönnbär så blir vintern snörik och kall. I år stämde det i alla fall. I höstas var det ju så rikligt med rönnbär så jag tror inte att jag har sett något liknande tidigare i mitt liv.
Nu tänker jag börja fira påsk. Korka en vinare, lägga mig i soffan och börja knapra på lösgodiset. En riktigt glad påsk önskar jag var och envar!
Så nu lyser det gult överallt i Sherwoodskogen. Utomhus gula fjädrar i mängder, inomhus gula blommor och små kycklingar.
Medan jag plockade med mina fjädrar – ja, de gula påskfjädrarna… inte skatfjädrar… i den sena eftermiddagssolen tänkte jag om det möjligtvis ändå hade ett samband med att om det blir mycket rönnbär så blir vintern snörik och kall. I år stämde det i alla fall. I höstas var det ju så rikligt med rönnbär så jag tror inte att jag har sett något liknande tidigare i mitt liv.
Lockad av den stora mängden dekorerade jag mina vinterplanteringar med mängder av dessa bär. Den första omgången blev uppäten av fåglar inom ett par dygn. Vet inte när den andra omgången tog slut, hittade bara de tomma kvistarna där klasarna hade suttit när jag tog bort vinterdekorationerna för att göra plats för påskriset.
Idag har jag handlat och laddat för en riktig frossarhelg. Både för mig och sambon. Jag ska ligga i soffan och frossa med ostbricka med tillbehör, fruktfat, lösgodis, memma, glass… nerskjölt med vin i sken av stearinljus. Mums. Till mat blir det inkokt lax och oxfilé. Blev bjuden på middag den föregående helgen så nu ska jag fixa till en middag i min tur. Är inte känd för mina kokkonster precis så jag får satsa på det som är svårt att misslyckas med. Oxfilén brukar bli mör och fin så den går nog att äta med vanlig kniv och gaffel.:) Ska bli skoj att duka lite påskfestligt. Sambon får givetvis sin del av köttet, ostekt. Och till smågodis har hon en stor säck grisöron, tuggpinnar, lösgodis, leverpastej, blodpudding… hon får nöja sig med att skölja ner det med vatten. Hon är ju minderårig. Blir nog till att springa dubbla rundor efter påskhelgen när vi vräkt i oss allt det där…
Stämningen och humöret är på topp sen jag äntligen slog slag i saken och fimpade dejtingsajten för gott. En befrielse. Den hade sugit alldeles för mycket energi och krafter bara genom att finnas till. Man ”måste” ju logga in när man betalat för det… tyckte jag… men så återkom förnuftet och jag insåg att denna självförnedringens Mecka vill inte jag längre vallfärdas till. Det finns ju gatflickor som bjuder ut sig själva mot betalning… glädjeflickor likaså… och numera finns det ”cyberflickor” – som betalar för att bjuda ut sig… insåg att jag har för mycket självrespekt för att vara en ”cyberflicka”. Visserligen kan liknelsen verka lite grov men nog är det av kontakterna och erbjudandena att döma alltför många herrar som uppfattat det så.
Nu tänker jag börja fira påsk. Korka en vinare, lägga mig i soffan och börja knapra på lösgodiset. En riktigt glad påsk önskar jag var och envar!fredag 26 mars 2010
Nu är det på riktigt!
Jag hörde det redan långt innan det blev synligt! När ljudet nådde mina hörselnerver kände jag en våg av obeskrivlig uppfyllelse. Jag var tvungen att stanna till. Hålla andan. Och bara lyssna uppmärksamt, med alla sinnen på helspänn. Supa in det underbara, omisskännliga ljudet.
Jag lyfte blicken och kände hur mina mungipor formades till ett leende. Och en underbar känsla av obeskrivlig lycka fyllde mig. Jag bara stod där. Och lyssnade. Och njöt. Och så blev det synligt. Strax ovanför grantopparna, alldeles ovanför mitt huvud. Vårens första svanpar.
Så vackra de var där de gled mot den blå himlen. Så graciösa. De kom med en hälsning av vår. Fylld av löften. Av förväntningar. Löften och förväntningar av sol, värme, ljusa, ljumma kvällar med ljuv musik med fåglarnas glada kvitterorkester.
Våren är här! Den långa vintern som brett sitt vita snötäcke över oss får ta sin flykt till glatt porlande vårbäckar, ge vika för de värmande strålar som vi så innerligt har längtat efter.
Nu är den här – på riktigt! Den efterlängtade våren!
Jag lyfte blicken och kände hur mina mungipor formades till ett leende. Och en underbar känsla av obeskrivlig lycka fyllde mig. Jag bara stod där. Och lyssnade. Och njöt. Och så blev det synligt. Strax ovanför grantopparna, alldeles ovanför mitt huvud. Vårens första svanpar.
Så vackra de var där de gled mot den blå himlen. Så graciösa. De kom med en hälsning av vår. Fylld av löften. Av förväntningar. Löften och förväntningar av sol, värme, ljusa, ljumma kvällar med ljuv musik med fåglarnas glada kvitterorkester.
Våren är här! Den långa vintern som brett sitt vita snötäcke över oss får ta sin flykt till glatt porlande vårbäckar, ge vika för de värmande strålar som vi så innerligt har längtat efter.
Nu är den här – på riktigt! Den efterlängtade våren!
tisdag 23 mars 2010
Ditt & datt om ingenting
Ifall någon skulle undrat så jag är helt återställt efter mitt förra inlägg. Det blev faktiskt en ny skogspromenad redan dagen efter och sen har det blivit löprundor regelbundet. Det känns så himla skönt att vara igång igen. Tror jag nog att kroppen är gjort att röra på sig. Nåja, visst har jag ju åkt skidor ganska flitigt under vintern men på något sätt känns det inte på samma sätt ändå. Jag är ingen motionsfreak men har upptäckt att man är betydligt piggare om man får svettas lite emellanåt.
Att det inte har blivit så mycket skrivet på denna blogg är för att jag fortfarande under ett par veckor har betaltid på den andra bloggen… och snål som man är så vill man ju förbruka avgiften. Så då har det blivit några inlägg där istället. Fast stället verkar i det närmaste dött. Andas av uppgivenhet. Och det är väl kanske inte så konstigt. Det är samma individer som kommer och går, år efter år… En del byter kläder emellanåt, men det gör ju ingen skillnad…
Nu är nog våren här på riktigt, får vi hoppas! Det är livat vid mina fågelbord… blåmesar, talgoxar, entitor, domherrar, nötväckor, tofsmesar… det är så många olika sorter så det är helt underbart. Snart kommer flyttfåglarna, jag har ett flyttstråk över stället mitt och då är luftrummet livligt trafikerat. Svanar och gäss och tranor i mängder. De brukar göra mellanlandning på åkrarna här omkring och då är det alldeles vitt av ”svansjöar”. Några par av varje sort brukar stanna här runtomkring men de flesta fortsätter sin resa norrut.
Har hört rykten om att det ska bo ett vargpar alldeles bakom min knut. Inte har de gjort mycket väsen av sig i så fall. Undrar hur man skulle reagera om man plötsligt stod öga mot öga med ett sådant vilt rovdjur? Har gjort besök i varghänget i Kolmårdens djurpark men det blir ju inte samma sak. De vargarna är ju präglade på människor. Vågar man säga högt att de var så fina…? Om jag bara viskar lite försiktigt… för jag drunknade i deras vackra ögon… En individ hade ett vitt och ett grönt öga. Såg lite lustigt ut. Fast jag hade en granne en gång i tiden som hade ett grönt och ett blått öga så det verkar ju förekomma oftare än man kanske tror.
Vad blev det här nu då… tja, bara lite kvällstankar som jag ”tänkte högt”… Ska släppa in min lilla varg från sin kissrunda och sen går vi och lägger oss.
God natt och söta drömmar!
Att det inte har blivit så mycket skrivet på denna blogg är för att jag fortfarande under ett par veckor har betaltid på den andra bloggen… och snål som man är så vill man ju förbruka avgiften. Så då har det blivit några inlägg där istället. Fast stället verkar i det närmaste dött. Andas av uppgivenhet. Och det är väl kanske inte så konstigt. Det är samma individer som kommer och går, år efter år… En del byter kläder emellanåt, men det gör ju ingen skillnad…
Nu är nog våren här på riktigt, får vi hoppas! Det är livat vid mina fågelbord… blåmesar, talgoxar, entitor, domherrar, nötväckor, tofsmesar… det är så många olika sorter så det är helt underbart. Snart kommer flyttfåglarna, jag har ett flyttstråk över stället mitt och då är luftrummet livligt trafikerat. Svanar och gäss och tranor i mängder. De brukar göra mellanlandning på åkrarna här omkring och då är det alldeles vitt av ”svansjöar”. Några par av varje sort brukar stanna här runtomkring men de flesta fortsätter sin resa norrut.
Har hört rykten om att det ska bo ett vargpar alldeles bakom min knut. Inte har de gjort mycket väsen av sig i så fall. Undrar hur man skulle reagera om man plötsligt stod öga mot öga med ett sådant vilt rovdjur? Har gjort besök i varghänget i Kolmårdens djurpark men det blir ju inte samma sak. De vargarna är ju präglade på människor. Vågar man säga högt att de var så fina…? Om jag bara viskar lite försiktigt… för jag drunknade i deras vackra ögon… En individ hade ett vitt och ett grönt öga. Såg lite lustigt ut. Fast jag hade en granne en gång i tiden som hade ett grönt och ett blått öga så det verkar ju förekomma oftare än man kanske tror.
Vad blev det här nu då… tja, bara lite kvällstankar som jag ”tänkte högt”… Ska släppa in min lilla varg från sin kissrunda och sen går vi och lägger oss.
God natt och söta drömmar!
tisdag 16 mars 2010
Skämma bort sig själv…
Ja det får man göra ibland när man inte har någon annan som kan skämma bort en. Sånt får man inte glömma bort, att göra saker för sin egen skull, göra bra saker mot sig själv. Sen har vi väl lite olika uppfattningar om vad som är vad…
Det var så länge sen jag fick komma ut i skogen p g a de höga snödrivorna så nu kände jag att jag bara måste ta en skogspromenad och hälsa på alla mina vänner som växer där och ger mig skydd mot hårda vindar med sina grenar och barr. Hade nästan börjat få lite abstinenskänslor.
Helst hade jag tagit en rejäl löprunda… ja, det börjar spritta i benen efter denna långa vintervila… men det fick nog vänta ett tag till. Det är nämligen aningen besvärligt att ta sig fram i djup snö där bara en stackars hästkrake pulsat med en älg i hasorna. Det var de enda spåren jag kunde se, förutom något rävspår som slingrade sig mellan granar och tallar.
Hästspåret fick det bli. Det följde ju den stig som vi brukar traska, sambon och jag. På tal om sambon, hon tittade på mig lite frågande, ”matte, är du helt tossig nu…??” Kan nästan svära på att hon skakade lite på huvudet… Ska jag vara riktigt ärlig så var jag benägen att hålla med henne efter några meter i de djupa spåren… men att vända tillbaka… nä nä, en skogspromenad skulle det bli.
När vi mödosamt och sakta tagit oss genom skogen fick jag där jag stod vid skogskanten se en underbar syn borta på åkern… ett säkert vårtecken – en jättehög med gödsel som kom från bondens lagård. Mmmm… jag bara sög i mig den underbara doften… doften som påminde mig om den annalkande sommaren… och tackade han där ovan att bonden inte har grisar utan kossor…
Men se där, det var så väl att traktorn hade plogat en väg på åkern så där hade vi ju lätt att gå. Vi skulle bara behöva ta oss dit… tvärs över ett snötäcke som mätte si så där en meter i djup… Ingen skare fanns det inte… men det var ganska lätt att ta sig fram krypandes, upptäckte jag… haha… hihi… Ni skulle sett sambon nu… jag såg ganska tydligt vad som rörde sig i huvudet på den ludna rackaren… jag kände mig nästan frestad att yla lite också… men sen såg jag i min tanke bonden stå där bakom sin dynghög… så jag avstod, av hänsyn till min sambo… Undrar om pussen jag fick tvärs över hela nyllet var ämnad som tack för denna gest…
Oj vad maten smakade efter denna vårliga sköna promenad! Jag kände mig som en ny människa. Men den där löprundan… den fanns där i bakhuvudet… Jag kunde inte motstå, det var ju min skämma-bort-sig-själv-dag då jag skulle göra vad jag vill. Så in i bilen och leta efter en lämplig plats. Hittade en lugn grusväg en bit bort. En timmes runda hade jag bestämt mig.
Den första halvtimmen, den bort från bilen, gick ju lätt med flygande steg. Men sen började mina muskler – ja, faktiskt har jag nog en och annan gömd någonstans, fick jag erfara – att protestera. Svida här och krampa där... vissa var nog på vippen att gå i strejk. Men bilen fanns ett antal kilometer bort, en halvtimme bort… eller så… vägen hade nog blivit något längre tillbaka till bilen… Men nu tänkte jag inte ta mig fram krypande… även om vi bara hade mött två bilar så här långt, en från Sveaskog och en lantbrevbärare. Lifta…? Nää… vi var ju på en löprunda… och de två bilarna hade dessutom redan passerat. Hade vi tur skulle åtminstone brevbäraren återvända dagen efter… så - ett två tre, ett två tre, vänster, höger, vänster, höger… där framme stod min trogna silverhäst… puuuh!
Vad det kändes skönt när vi väl var hemma… Jag menar med all denna motion för den vinterstela kroppen. Satte på bastu. Det skulle bli pricken över i:t. Och så lite härlig olja och lotion som mjukgörare efteråt… mmmm…. Det enda som man hade kunnat önska sig var lite massage, det hade varit perfekt.
Tassade in i bastun med min nya spikmatta under armen. Aj… auts… kunde inte låta bli att undra varför inte bara lägga ett par mjuka badlakan under ryggen istället… men nej, mattan skulle testas, det ska ju vara så välgörande och bota alla krämpor… för vem vet, jag kanske hade dragit på mig någon krämpa under dagens övningar… detta skulle vara förebyggande bot. En hälsokur med alla ingredienser fick det bli. Ja, förutom den där massagen förstås… Det gick ju riktigt bra med mattan – bara man låg helt stilla… så blev plågan inte helt outhärdlig… vem sjutton hade kommit på denna tortyrredskap…?
En liten överraskning fick jag också när jag med bortdomnad fast svidande rygg lyckades kravla mig upp. Jag hade glömt bort att sätta på varmvatten… jihuuu… vilket uppfriskande bad jag fick denna skämma-bort-dagen… brrrr… det var riktigt skönt efter den första kallduschen… när det i ådrorna stelnade blodet åter började cirkulera efter en stunds uppvärmning kunde jag nästan höra det rusa som en glad porlande vårbäck…
Nu vet jag vad det betyder att vara mör. Ska göra om denna självplågardag – så fort min lekamen kan ta sig upp ur sängen.
Det var så länge sen jag fick komma ut i skogen p g a de höga snödrivorna så nu kände jag att jag bara måste ta en skogspromenad och hälsa på alla mina vänner som växer där och ger mig skydd mot hårda vindar med sina grenar och barr. Hade nästan börjat få lite abstinenskänslor.
Helst hade jag tagit en rejäl löprunda… ja, det börjar spritta i benen efter denna långa vintervila… men det fick nog vänta ett tag till. Det är nämligen aningen besvärligt att ta sig fram i djup snö där bara en stackars hästkrake pulsat med en älg i hasorna. Det var de enda spåren jag kunde se, förutom något rävspår som slingrade sig mellan granar och tallar.
Hästspåret fick det bli. Det följde ju den stig som vi brukar traska, sambon och jag. På tal om sambon, hon tittade på mig lite frågande, ”matte, är du helt tossig nu…??” Kan nästan svära på att hon skakade lite på huvudet… Ska jag vara riktigt ärlig så var jag benägen att hålla med henne efter några meter i de djupa spåren… men att vända tillbaka… nä nä, en skogspromenad skulle det bli.
När vi mödosamt och sakta tagit oss genom skogen fick jag där jag stod vid skogskanten se en underbar syn borta på åkern… ett säkert vårtecken – en jättehög med gödsel som kom från bondens lagård. Mmmm… jag bara sög i mig den underbara doften… doften som påminde mig om den annalkande sommaren… och tackade han där ovan att bonden inte har grisar utan kossor…
Men se där, det var så väl att traktorn hade plogat en väg på åkern så där hade vi ju lätt att gå. Vi skulle bara behöva ta oss dit… tvärs över ett snötäcke som mätte si så där en meter i djup… Ingen skare fanns det inte… men det var ganska lätt att ta sig fram krypandes, upptäckte jag… haha… hihi… Ni skulle sett sambon nu… jag såg ganska tydligt vad som rörde sig i huvudet på den ludna rackaren… jag kände mig nästan frestad att yla lite också… men sen såg jag i min tanke bonden stå där bakom sin dynghög… så jag avstod, av hänsyn till min sambo… Undrar om pussen jag fick tvärs över hela nyllet var ämnad som tack för denna gest…
Oj vad maten smakade efter denna vårliga sköna promenad! Jag kände mig som en ny människa. Men den där löprundan… den fanns där i bakhuvudet… Jag kunde inte motstå, det var ju min skämma-bort-sig-själv-dag då jag skulle göra vad jag vill. Så in i bilen och leta efter en lämplig plats. Hittade en lugn grusväg en bit bort. En timmes runda hade jag bestämt mig.
Den första halvtimmen, den bort från bilen, gick ju lätt med flygande steg. Men sen började mina muskler – ja, faktiskt har jag nog en och annan gömd någonstans, fick jag erfara – att protestera. Svida här och krampa där... vissa var nog på vippen att gå i strejk. Men bilen fanns ett antal kilometer bort, en halvtimme bort… eller så… vägen hade nog blivit något längre tillbaka till bilen… Men nu tänkte jag inte ta mig fram krypande… även om vi bara hade mött två bilar så här långt, en från Sveaskog och en lantbrevbärare. Lifta…? Nää… vi var ju på en löprunda… och de två bilarna hade dessutom redan passerat. Hade vi tur skulle åtminstone brevbäraren återvända dagen efter… så - ett två tre, ett två tre, vänster, höger, vänster, höger… där framme stod min trogna silverhäst… puuuh!
Vad det kändes skönt när vi väl var hemma… Jag menar med all denna motion för den vinterstela kroppen. Satte på bastu. Det skulle bli pricken över i:t. Och så lite härlig olja och lotion som mjukgörare efteråt… mmmm…. Det enda som man hade kunnat önska sig var lite massage, det hade varit perfekt.
Tassade in i bastun med min nya spikmatta under armen. Aj… auts… kunde inte låta bli att undra varför inte bara lägga ett par mjuka badlakan under ryggen istället… men nej, mattan skulle testas, det ska ju vara så välgörande och bota alla krämpor… för vem vet, jag kanske hade dragit på mig någon krämpa under dagens övningar… detta skulle vara förebyggande bot. En hälsokur med alla ingredienser fick det bli. Ja, förutom den där massagen förstås… Det gick ju riktigt bra med mattan – bara man låg helt stilla… så blev plågan inte helt outhärdlig… vem sjutton hade kommit på denna tortyrredskap…?
En liten överraskning fick jag också när jag med bortdomnad fast svidande rygg lyckades kravla mig upp. Jag hade glömt bort att sätta på varmvatten… jihuuu… vilket uppfriskande bad jag fick denna skämma-bort-dagen… brrrr… det var riktigt skönt efter den första kallduschen… när det i ådrorna stelnade blodet åter började cirkulera efter en stunds uppvärmning kunde jag nästan höra det rusa som en glad porlande vårbäck…
Nu vet jag vad det betyder att vara mör. Ska göra om denna självplågardag – så fort min lekamen kan ta sig upp ur sängen.
lördag 6 mars 2010
Jämställdhet till varje pris?
Ja, jag tillhör dem som är för jämställdhet och rättvisa… Likvärdig belöning, förmåner och villkor för kvinnor som för män för likvärdig insats… delad ansvar för de tråkiga måsten hemma… osv.
Nej, jag kallar mig inte för feminist. Ordet har fått en alltför negativ klang p g a alla grodor som agerat i saken genom åren. Det känns nästan som synonymt med Stig Malms berömda bevingade ord om stimmet…
Det där sista, delat ansvar hemma, får man ju göra med hänsyn och individuell anpassning till varje familj, men jag tycker inte att man ska ta för givet att kvinnor är bäst på att hasa runt med dammsugaren, torka barnrumpor (därav så många singelkvinnor som söker mogna karlar…), röra i grytorna och vifta med dammtrasan – lika lite som man ska ta för givet att mannen i huset är bäst på att hantera borrmaskin och hammare…
Alltför få män enligt min erfarenhet kan hantera situationer med psykiskt starka, självständiga kvinnor. Dålig självkänsla trycks ner ytterligare om man får en ”knäpp på näsan” av en kvinna, om man måste nedlåta sig till att göra ”kärringgöra” eller om kvinnan är bättre på något ”mansgöra”…
Och nu är det ju så att vi singelkvinnor tvingas bli starka och självständiga om vi inte är det från början. Livet som singelkvinna innebär att de flesta tycker att man kan och får hunsas hur man behagar med en kvinna utan manliga muskler som backup. Wow, gissa om det var ett tufft uppvaknande att bli singelkvinna…. Man får verkligen leva efter mottot ”stå på dig, annars gör någon annan det”.
Jämställdhet… ja visst…
Man ser och hör män ganska ofta klaga på att kvinnor inte tar initiativ till kontakt. Det ska ju vara jämlikhet… Visst visst…
Jag gjorde det ett antal gånger som den där ”moderna nymodiga jämställda” kvinna på en dejtingsajt… resultatet har ni ju fått läsa i mina tidigare bloggar… så för mig sitter alla självutnämnda alfahanar säkrare än statens guldreserv… de får gärna jaga sin försvunna ungdom…
Dessutom, förutom dessa helt konkreta aspekter, praktiska saker om jämställdhet och rättvisa som är enkla att genomföra och realisera – om viljan finns - finns den flummiga, känslomässiga, genetiska, biologiska, samhällstraditionella sidan som är svårare att ta på och ändra. Med det menar jag att vi trots allt, ännu så länge, är kvinnor och män, sexuella varelser, som ibland och i vissa sammanhang måste få känna oss just som kvinnor och män. Och dit hör parningsceremonier i allra högsta grad… fortfarande… i vår jämställda (nåja…) värld…
Naturen har skapat det så att tuppen förför… de granna fjädrarna, det ståtliga, självsäkra tuppsprättandet ska locka till sig honor… den tupp som väntar att hönan ska komma och ta honom lär inte få så värst aktivt kärleksliv… då får man bli bofast på en dejtingsajt och vänta… och vänta… och vänta… Om man dessutom sätter sig på en ståtlig arab fast man borde sitta på en shetlandsponny (”jag är så ungdomlig”… osv) så får man nog sprätta i sin ensamhet…
Ja, jag vill känna mig som kvinna ibland. I min vardag är jag en könlös varelse i en (till ytan) jämställd värld… jag får meka med mina maskiner, hugga min ved, spika och hamra likväl som skura och tvätta, kocka och sy… jag förvandlas till kvinna när jag någon gång får tillfälle att ta fram en snygg klänning och passande kvinnliga attiraljer till den… sminka och fixa håret… bete mig som kvinna… jag känner mig inte som kvinna om jag ska ta på mig tuppens roll i hönsfjädrar… noup… i detta sammanhang vill jag vara den förförda hönan som en grann, ståtlig, självsäker tupp visar lite uppmärksamhet och uppskattning mot… I de här sammanhangen är generna, biologin och den uppfostran som vår generation fått för djuprotade för att man ska kunna lagstifta om jämställdhet i parningsceremonier.
Som tidsfördriv i mörka, ensamma kvällar har jag följt några av dessa dejtingprogram i TV som visas i alla möjliga format. Motivering från kvinnor som väljer att inte välja någon av de rivaliserande kandidater är just att de inte visar någon uppmärksamhet, visar inget vad de tycket och tänker och känner, visar inte den uppskattning som förväntas i en sådan situation. De missar helt enkelt att uppvakta damen vars hjärta de försöker vinna. En liten blomma, nåt litet värmande ord nån gång, nån liten handling som visar att man är intresserad, små gester som tillhör det sociala samspelet i roller som kvinnor och män, som t ex öppna dörren för sin dam, ta av kappan, hjälpa med stolen när man är ute på restaurang… dessa små självklara saker verkar vara helt okända begrepp för den jämställda mannen…
…men - ”spänning i tillvaron” ska de ha…. Hah! Dream on!
.
Nej, jag kallar mig inte för feminist. Ordet har fått en alltför negativ klang p g a alla grodor som agerat i saken genom åren. Det känns nästan som synonymt med Stig Malms berömda bevingade ord om stimmet…
Det där sista, delat ansvar hemma, får man ju göra med hänsyn och individuell anpassning till varje familj, men jag tycker inte att man ska ta för givet att kvinnor är bäst på att hasa runt med dammsugaren, torka barnrumpor (därav så många singelkvinnor som söker mogna karlar…), röra i grytorna och vifta med dammtrasan – lika lite som man ska ta för givet att mannen i huset är bäst på att hantera borrmaskin och hammare…
Alltför få män enligt min erfarenhet kan hantera situationer med psykiskt starka, självständiga kvinnor. Dålig självkänsla trycks ner ytterligare om man får en ”knäpp på näsan” av en kvinna, om man måste nedlåta sig till att göra ”kärringgöra” eller om kvinnan är bättre på något ”mansgöra”…
Och nu är det ju så att vi singelkvinnor tvingas bli starka och självständiga om vi inte är det från början. Livet som singelkvinna innebär att de flesta tycker att man kan och får hunsas hur man behagar med en kvinna utan manliga muskler som backup. Wow, gissa om det var ett tufft uppvaknande att bli singelkvinna…. Man får verkligen leva efter mottot ”stå på dig, annars gör någon annan det”.
Jämställdhet… ja visst…
Man ser och hör män ganska ofta klaga på att kvinnor inte tar initiativ till kontakt. Det ska ju vara jämlikhet… Visst visst…
Jag gjorde det ett antal gånger som den där ”moderna nymodiga jämställda” kvinna på en dejtingsajt… resultatet har ni ju fått läsa i mina tidigare bloggar… så för mig sitter alla självutnämnda alfahanar säkrare än statens guldreserv… de får gärna jaga sin försvunna ungdom…
Dessutom, förutom dessa helt konkreta aspekter, praktiska saker om jämställdhet och rättvisa som är enkla att genomföra och realisera – om viljan finns - finns den flummiga, känslomässiga, genetiska, biologiska, samhällstraditionella sidan som är svårare att ta på och ändra. Med det menar jag att vi trots allt, ännu så länge, är kvinnor och män, sexuella varelser, som ibland och i vissa sammanhang måste få känna oss just som kvinnor och män. Och dit hör parningsceremonier i allra högsta grad… fortfarande… i vår jämställda (nåja…) värld…
Naturen har skapat det så att tuppen förför… de granna fjädrarna, det ståtliga, självsäkra tuppsprättandet ska locka till sig honor… den tupp som väntar att hönan ska komma och ta honom lär inte få så värst aktivt kärleksliv… då får man bli bofast på en dejtingsajt och vänta… och vänta… och vänta… Om man dessutom sätter sig på en ståtlig arab fast man borde sitta på en shetlandsponny (”jag är så ungdomlig”… osv) så får man nog sprätta i sin ensamhet…
Ja, jag vill känna mig som kvinna ibland. I min vardag är jag en könlös varelse i en (till ytan) jämställd värld… jag får meka med mina maskiner, hugga min ved, spika och hamra likväl som skura och tvätta, kocka och sy… jag förvandlas till kvinna när jag någon gång får tillfälle att ta fram en snygg klänning och passande kvinnliga attiraljer till den… sminka och fixa håret… bete mig som kvinna… jag känner mig inte som kvinna om jag ska ta på mig tuppens roll i hönsfjädrar… noup… i detta sammanhang vill jag vara den förförda hönan som en grann, ståtlig, självsäker tupp visar lite uppmärksamhet och uppskattning mot… I de här sammanhangen är generna, biologin och den uppfostran som vår generation fått för djuprotade för att man ska kunna lagstifta om jämställdhet i parningsceremonier.
Som tidsfördriv i mörka, ensamma kvällar har jag följt några av dessa dejtingprogram i TV som visas i alla möjliga format. Motivering från kvinnor som väljer att inte välja någon av de rivaliserande kandidater är just att de inte visar någon uppmärksamhet, visar inget vad de tycket och tänker och känner, visar inte den uppskattning som förväntas i en sådan situation. De missar helt enkelt att uppvakta damen vars hjärta de försöker vinna. En liten blomma, nåt litet värmande ord nån gång, nån liten handling som visar att man är intresserad, små gester som tillhör det sociala samspelet i roller som kvinnor och män, som t ex öppna dörren för sin dam, ta av kappan, hjälpa med stolen när man är ute på restaurang… dessa små självklara saker verkar vara helt okända begrepp för den jämställda mannen…
…men - ”spänning i tillvaron” ska de ha…. Hah! Dream on!
måndag 1 mars 2010
Tänkvärt?
Ett par tänkvärda artiklar för oss som socialiserar sig via cyberspace, kanske...?
”Att blogga har blivit en folkrörelse, vilket jag är säker på kommer att märkas i hälsostatistiken framöver. I USA dog en man på grund av bloggstress. Jag är inte ett dugg förvånad, eftersom bloggare aldrig tar ledigt.
Att blogga ger ett rus som jag tror kan jämföras med vilket narkotikaklassat preparat som helst. Under de två år jag hållit på har jag utvecklat ett svårt beroende. När jag rannsakar mig själv upptäcker jag flera klassiska missbrukarbeteenden.
Jag har ingen som helst kontroll. Trots att jag verkligen lovat mig själv - på heder och samvete - att inte slå på datorn förrän efter ett visst klockslag hittar jag alltid en ursäkt för att få slå på den mycket tidigare.
Ofta läser jag nya kommentarer innan jag duschar på morgonen.
Jag kan också bestämma mig för att det ska blir ett slut på det maniska kontrollerandet av besöksstatistiken, men bryter konsekvent även det löftet.
Jag blir rastlös och lite stingslig om jag är utan dator och uppkoppling för länge. Mina bilfärder med laptoppen på passagerarsätet för att hitta trådlöst nätverk i Gustavsfors under semestern påminner oroväckande mycket en skakig heroinists desperation på Plattan.
Min familj, som låter mig hållas, är definitivt medberoende.
Jag borde göra något innan jag helt tappar greppet. Kanske starta föreningen Anonyma Bloggister och även rädda några själsfränder från undergång. Men då måste jag fixa mobilt bredband först, så att jag kan blogga från möteslokalen.”
NINNI SCHULMAN
personligt@expressen.se
"Nätberoende kan orsaka depression
Är du beroende av internet?
Då riskerar du att bli deprimerad.
Det visar en ny brittisk studie.
Publicerad 3 feb 2010 16:39
Uppdaterad Wed Feb 03 16:45:44 CET 2010
Är du beroende av internet?
Forskarna vid Leeds universitet i Storbritannien undersökte 1.319 personer i åldrarna 16 till 51 år. Deltagarna i undersökningen rekryterades på olika sociala sajter och fick fylla i ett svarsförmulär online. Frågorna var hur mycket de använde internet och varför.
En procent beroende
Det visade sig att ett litet antal av de undersökta - 1,2 procent - hade utvecklat ett beroende av internet, vilket motsvarar 18 av de 1.319 personerna.
Istället för att umgås med vänner och familj i verkliga livet hade de börjat prioritera att umgås med andra online i chattrum och på sociala sajter. De spenderar också proportionellt mycket mer tid på sex- och spelsajter än andra nätanvändare.
Negativ påverkan
De internetberoende personerna var fem gånger mer deprimerade än de icke-beroende, enligt undersökningen.
- Många av oss använder internet för att betala räkningar, handla och skicka e-post, men det finns en liten grupp som har svårt att kontrollera tiden de spenderar online, till en grad där det påverkar deras dagliga liv, säger Catriona Morrison, forskare vid Leeds universitet till BBC.
Oklart vad
Vetenskapsmännen är dock inte säkra på vad som är hönan eller ägget:
- Vår forskning indikerar att omfattande användning av internet kan associeras med depression, men vi vet inte vad som kommer först - dras deprimerade personer till internet eller orsakar internet depression?, frågar sig Morrisson.
Negativ påverkan
Den brittiska organisationen för mental hälsa, Mind, tror dock att omfattande användning av internet kan ha negativ påverkan.
- Om en nätberoende person ersätter meningsfulla vänskaper och annan socialisering med virtuella kontakter på internet, riskerar det att ha en negativ påverkan på det mentala välmåendet, säger Sophie Corlett, på organisationen Mind till BBC.
- Det finns bevis för att aktiviteter som träning och att socialisera med folk ansikte mot ansikter är faktorer som bidrar till att vi håller oss i god mental hälsa, säger Corlett."
Ghita Huldén
ghita.hulden@tv4.se
”Att blogga har blivit en folkrörelse, vilket jag är säker på kommer att märkas i hälsostatistiken framöver. I USA dog en man på grund av bloggstress. Jag är inte ett dugg förvånad, eftersom bloggare aldrig tar ledigt.
Att blogga ger ett rus som jag tror kan jämföras med vilket narkotikaklassat preparat som helst. Under de två år jag hållit på har jag utvecklat ett svårt beroende. När jag rannsakar mig själv upptäcker jag flera klassiska missbrukarbeteenden.
Jag har ingen som helst kontroll. Trots att jag verkligen lovat mig själv - på heder och samvete - att inte slå på datorn förrän efter ett visst klockslag hittar jag alltid en ursäkt för att få slå på den mycket tidigare.
Ofta läser jag nya kommentarer innan jag duschar på morgonen.
Jag kan också bestämma mig för att det ska blir ett slut på det maniska kontrollerandet av besöksstatistiken, men bryter konsekvent även det löftet.
Jag blir rastlös och lite stingslig om jag är utan dator och uppkoppling för länge. Mina bilfärder med laptoppen på passagerarsätet för att hitta trådlöst nätverk i Gustavsfors under semestern påminner oroväckande mycket en skakig heroinists desperation på Plattan.
Min familj, som låter mig hållas, är definitivt medberoende.
Jag borde göra något innan jag helt tappar greppet. Kanske starta föreningen Anonyma Bloggister och även rädda några själsfränder från undergång. Men då måste jag fixa mobilt bredband först, så att jag kan blogga från möteslokalen.”
NINNI SCHULMAN
personligt@expressen.se
"Nätberoende kan orsaka depression
Är du beroende av internet?
Då riskerar du att bli deprimerad.
Det visar en ny brittisk studie.
Publicerad 3 feb 2010 16:39
Uppdaterad Wed Feb 03 16:45:44 CET 2010
Är du beroende av internet?
Forskarna vid Leeds universitet i Storbritannien undersökte 1.319 personer i åldrarna 16 till 51 år. Deltagarna i undersökningen rekryterades på olika sociala sajter och fick fylla i ett svarsförmulär online. Frågorna var hur mycket de använde internet och varför.
En procent beroende
Det visade sig att ett litet antal av de undersökta - 1,2 procent - hade utvecklat ett beroende av internet, vilket motsvarar 18 av de 1.319 personerna.
Istället för att umgås med vänner och familj i verkliga livet hade de börjat prioritera att umgås med andra online i chattrum och på sociala sajter. De spenderar också proportionellt mycket mer tid på sex- och spelsajter än andra nätanvändare.
Negativ påverkan
De internetberoende personerna var fem gånger mer deprimerade än de icke-beroende, enligt undersökningen.
- Många av oss använder internet för att betala räkningar, handla och skicka e-post, men det finns en liten grupp som har svårt att kontrollera tiden de spenderar online, till en grad där det påverkar deras dagliga liv, säger Catriona Morrison, forskare vid Leeds universitet till BBC.
Oklart vad
Vetenskapsmännen är dock inte säkra på vad som är hönan eller ägget:
- Vår forskning indikerar att omfattande användning av internet kan associeras med depression, men vi vet inte vad som kommer först - dras deprimerade personer till internet eller orsakar internet depression?, frågar sig Morrisson.
Negativ påverkan
Den brittiska organisationen för mental hälsa, Mind, tror dock att omfattande användning av internet kan ha negativ påverkan.
- Om en nätberoende person ersätter meningsfulla vänskaper och annan socialisering med virtuella kontakter på internet, riskerar det att ha en negativ påverkan på det mentala välmåendet, säger Sophie Corlett, på organisationen Mind till BBC.
- Det finns bevis för att aktiviteter som träning och att socialisera med folk ansikte mot ansikter är faktorer som bidrar till att vi håller oss i god mental hälsa, säger Corlett."
Ghita Huldén
ghita.hulden@tv4.se
onsdag 24 februari 2010
Dags att vakna, Törnrosa!
”Allt har sin tid, och den tid är då när du är redo för den. Först när du är trött på att göra samma om och om igen, får du krafter att göra den nödvändiga förändringen.”
Så säger mitt horoskop. Ja, flera olika, som upprepar samma budskap gång på gång, bara i lite olika formuleringar. Jag har följt lite olika horoskop och tänkt till… ja – det trodde du väl inte men det händer nån gång ibland att jag gör det också… ja ja… inte så ofta, nej, man ska ju inte upprepa sig…
Det finns mycket blahaa blahaa i horoskopsfloran. ”I morgon kommer du att göra dittan och dattan…”, ”Snart kommer din lycka att vända…” osv. Dessa spådomar får ju tacka slumpen om de möjligtvis skulle träffa någon av de otaliga människor som tillhör det aktuella stjärntecknet. Haha… alla skulle få ett viktigt brev samma dag… alla skulle ha tur eller otur i kärlek, eller något annat område, precis samma dag… Jag har följt mitt horoskop lite löst under många år konstruerat av den i Sverige kanske mest kända astrologen, och allt som oftast blir min verklighet precis tvärtom vad horoskopet i fråga säger. Så jag har kollat det ibland bara för att se vad som inte kommer att hända… Kanske skulle jag lägga en lottorad när det står att du har inte tur i spel…
Men sen finns det astrologer som aldrig spår några detaljerade händelser på individnivå, knappast kan man urskilja någonting i det skrivna som skulle sia om framtid. Nej, de skriver istället kloka och tänkvärda ord. Väldigt tänkvärda. Kortfattat säger de om och om igen i olika formuleringar att det händer inget i ditt liv om inte du själv ser till att det gör det. Att man ska göra en grundlig inventering av innehållet i sitt liv, med vidöppna ögon, identifiera det man är nöjd med, men framförallt, det man är missnöjd med. Sen får man bena ut hur man skulle vilja ha det och göra en plan hur man kan ändra på det man skulle vilja ändra. I populäruttryck heter det visst ”att skaffa sig ett liv”. Dessa astrologer är då mera som psykologer eller terapeuter, ser jag det som. De sår frön… man börjar tänka till… och så plötsligt en dag trillar det ner en pollett…
För visst är det så att vi går i samma spår, år efter år. Fastnar i mönster. Är missnöjda med en del saker, nöjda med andra. ”Ja ja, det tillhör väl livet… allt kan inte vara solsken… gäller bara att fokusera på det positiva…”. Så tänker vi. Bara vi tänker positivt, trycker det mindre positiva ner, sopar under mattan, så det kanske försvinner… eller vi kan åtminstone stundom glömma bort det. Men det tråkiga är att allt som oftast försvinner det inte – om vi inte ser till att det försvinner.
Låter enkelt… haha… Det är inte enkelt… även om det inte behöver vara svårt... Svårigheten är att tiden måste vara mogen, man måste vara redo för allt detta. När man väl är det, blir det enklare. Man är inte mottaglig för alla goda råd och kloka ord innan tiden är mogen, innan man är redo att höra vissa sanningar. Och ta till sig det självklara.
Om nu någon tror att jag försöker vara mallig och ge andra råd… noup, gör jag inte. Jag har bara kommit till insikt för min egen del att det finns horoskop som är värda att ta på orden…
Så nu har jag inte tid längre att hänga på några ”kärlekssajter” flummandes om prinsar och Romeor och andra sagofigurer… dags att skaffa sig ett liv…
.
Så säger mitt horoskop. Ja, flera olika, som upprepar samma budskap gång på gång, bara i lite olika formuleringar. Jag har följt lite olika horoskop och tänkt till… ja – det trodde du väl inte men det händer nån gång ibland att jag gör det också… ja ja… inte så ofta, nej, man ska ju inte upprepa sig…
Det finns mycket blahaa blahaa i horoskopsfloran. ”I morgon kommer du att göra dittan och dattan…”, ”Snart kommer din lycka att vända…” osv. Dessa spådomar får ju tacka slumpen om de möjligtvis skulle träffa någon av de otaliga människor som tillhör det aktuella stjärntecknet. Haha… alla skulle få ett viktigt brev samma dag… alla skulle ha tur eller otur i kärlek, eller något annat område, precis samma dag… Jag har följt mitt horoskop lite löst under många år konstruerat av den i Sverige kanske mest kända astrologen, och allt som oftast blir min verklighet precis tvärtom vad horoskopet i fråga säger. Så jag har kollat det ibland bara för att se vad som inte kommer att hända… Kanske skulle jag lägga en lottorad när det står att du har inte tur i spel…
Men sen finns det astrologer som aldrig spår några detaljerade händelser på individnivå, knappast kan man urskilja någonting i det skrivna som skulle sia om framtid. Nej, de skriver istället kloka och tänkvärda ord. Väldigt tänkvärda. Kortfattat säger de om och om igen i olika formuleringar att det händer inget i ditt liv om inte du själv ser till att det gör det. Att man ska göra en grundlig inventering av innehållet i sitt liv, med vidöppna ögon, identifiera det man är nöjd med, men framförallt, det man är missnöjd med. Sen får man bena ut hur man skulle vilja ha det och göra en plan hur man kan ändra på det man skulle vilja ändra. I populäruttryck heter det visst ”att skaffa sig ett liv”. Dessa astrologer är då mera som psykologer eller terapeuter, ser jag det som. De sår frön… man börjar tänka till… och så plötsligt en dag trillar det ner en pollett…
För visst är det så att vi går i samma spår, år efter år. Fastnar i mönster. Är missnöjda med en del saker, nöjda med andra. ”Ja ja, det tillhör väl livet… allt kan inte vara solsken… gäller bara att fokusera på det positiva…”. Så tänker vi. Bara vi tänker positivt, trycker det mindre positiva ner, sopar under mattan, så det kanske försvinner… eller vi kan åtminstone stundom glömma bort det. Men det tråkiga är att allt som oftast försvinner det inte – om vi inte ser till att det försvinner.
Låter enkelt… haha… Det är inte enkelt… även om det inte behöver vara svårt... Svårigheten är att tiden måste vara mogen, man måste vara redo för allt detta. När man väl är det, blir det enklare. Man är inte mottaglig för alla goda råd och kloka ord innan tiden är mogen, innan man är redo att höra vissa sanningar. Och ta till sig det självklara.
Om nu någon tror att jag försöker vara mallig och ge andra råd… noup, gör jag inte. Jag har bara kommit till insikt för min egen del att det finns horoskop som är värda att ta på orden…
Så nu har jag inte tid längre att hänga på några ”kärlekssajter” flummandes om prinsar och Romeor och andra sagofigurer… dags att skaffa sig ett liv…
måndag 22 februari 2010
"Jag är väl kräsen"...
Ganska ofta har det hänt att jag har fått kommentaren av de ”gubbar” jag samtalat med på nätet som förklaring till varför jag inte hittat någon att ”du är väl kräsen”. Ja, jag vet inte… det kanske heter så… jag har inte tänkt på det i de ordalag… men visst… jag visste ju vad jag var ute efter… Man kan väl kalla det att vara kräsen om man vill...
Och så är ju nästa följdfråga ganska given… vad är det som gör det… eller inte gör det…?
Ja, det som inte tänder mig är
Arbetsnarkomaner. Om man lever för sitt jobb har man oftast inte tid eller ork för en relation. De som skryter med att de gör 50-70 timmars arbetsveckor har inte tid med någon. Jag var ju ute efter en kumpan att tillbringa tid tillsammans med, göra saker tillsammans med. För det krävs att man har lite fritid och krafter kvar att engagera sig.
De som inte bryr sig om sin fysik och sitt utseende. Ja, ytligt… kan tyckas, det ska ju vara det inre som räknas… Det vet vi ju allihop att det är inte hela sanningen… Jag tar hand om min kropp, kondition och utseende och uppskattar en partner som också vill göra det. Motionera och ha sund livsstil, klä sig städat efter tillfälle, inte gå jämt i samma gamla hängande illasittande joggingbyxor, dito T-shirt och jympadojor + keps. Kläderna gör en hel del. Man får gärna kalla det ytligt om man vill... men jag tror nog att det är vi allihop om sanningen ska fram…
De som säljer sig för ivrigt och är bäst på allt. De verkar närmast desperata. Dessutom om man är bäst på allt har man svårt att lyssna på andras åsikter och ta till sig nya infallsvinklar och sånt. Det behövs en gnutta självdistans.
De som räknar sina pengar och säljer sig genom sina materiella tillgångar. Jag sökte inte ett bankkonto, bilar eller andra prylar. Det har jag själv. Jag sökte en empatisk människa att vara tillsammans med...
De som verkar vara nöjda bara de får någon. Kräver väl inga ytterligare förklaringar.
De som är "så roliga", dvs skojar bort allt och inte kan föra en vuxen dialog. Bara tröttsamt. Man kan inte skoja och skratta bort varje mening, varje situation, varje tillfälle... man måste förstå när det är allvar och när det är lek.
De som redan från början har begränsat sig till ett särboförhållande. Det tolkar jag som så att man har varit singel så länge så man inte längre kan anpassa sig till tvåsamhet, man har inte viljan heller. Man vill ha allt som det är, vill bara hitta en kvinna att ta fram när det känns så. Man vill fortsätta sin bekymmerslösa tillvaro, få lite extra krydda till den bara. Jag menar inte att man ska börja packa och planera flytt, men om man vill ha ett seriöst förhållande så någonstans långt borta i horisonten ser man en möjlighet att i framtiden ev vilja slå ihop två hushåll. Så blev det för en god vän till mig t ex. De träffades på en dejtingsajt och efter ett tag tyckte de att det var väldigt opraktiskt att bo ihop i två hushåll.
Morsgrisar som egentligen behöver en mamma. Jag har ingen lust att bli mamma på gamla dar... inte för ett vuxet barn i varje fall...
De som hela tiden pratar om barn och barnbarn.... och talar om gång på gång att det är de viktigaste i deras liv. Samma som ovan... vill inte bli fast som barnvakt... och vill heller inte att det hela tiden ska gnabbas och väljas om man har möjlighet att göra något tillsammans eller sitta barnvakt åt de "bedårande" barnbarnen...
Se där… det blev ju ingen kvar… Så är det att vara ”kräsen”… :-)
.
Och så är ju nästa följdfråga ganska given… vad är det som gör det… eller inte gör det…?
Ja, det som inte tänder mig är
Arbetsnarkomaner. Om man lever för sitt jobb har man oftast inte tid eller ork för en relation. De som skryter med att de gör 50-70 timmars arbetsveckor har inte tid med någon. Jag var ju ute efter en kumpan att tillbringa tid tillsammans med, göra saker tillsammans med. För det krävs att man har lite fritid och krafter kvar att engagera sig.
De som inte bryr sig om sin fysik och sitt utseende. Ja, ytligt… kan tyckas, det ska ju vara det inre som räknas… Det vet vi ju allihop att det är inte hela sanningen… Jag tar hand om min kropp, kondition och utseende och uppskattar en partner som också vill göra det. Motionera och ha sund livsstil, klä sig städat efter tillfälle, inte gå jämt i samma gamla hängande illasittande joggingbyxor, dito T-shirt och jympadojor + keps. Kläderna gör en hel del. Man får gärna kalla det ytligt om man vill... men jag tror nog att det är vi allihop om sanningen ska fram…
De som säljer sig för ivrigt och är bäst på allt. De verkar närmast desperata. Dessutom om man är bäst på allt har man svårt att lyssna på andras åsikter och ta till sig nya infallsvinklar och sånt. Det behövs en gnutta självdistans.
De som räknar sina pengar och säljer sig genom sina materiella tillgångar. Jag sökte inte ett bankkonto, bilar eller andra prylar. Det har jag själv. Jag sökte en empatisk människa att vara tillsammans med...
De som verkar vara nöjda bara de får någon. Kräver väl inga ytterligare förklaringar.
De som är "så roliga", dvs skojar bort allt och inte kan föra en vuxen dialog. Bara tröttsamt. Man kan inte skoja och skratta bort varje mening, varje situation, varje tillfälle... man måste förstå när det är allvar och när det är lek.
De som redan från början har begränsat sig till ett särboförhållande. Det tolkar jag som så att man har varit singel så länge så man inte längre kan anpassa sig till tvåsamhet, man har inte viljan heller. Man vill ha allt som det är, vill bara hitta en kvinna att ta fram när det känns så. Man vill fortsätta sin bekymmerslösa tillvaro, få lite extra krydda till den bara. Jag menar inte att man ska börja packa och planera flytt, men om man vill ha ett seriöst förhållande så någonstans långt borta i horisonten ser man en möjlighet att i framtiden ev vilja slå ihop två hushåll. Så blev det för en god vän till mig t ex. De träffades på en dejtingsajt och efter ett tag tyckte de att det var väldigt opraktiskt att bo ihop i två hushåll.
Morsgrisar som egentligen behöver en mamma. Jag har ingen lust att bli mamma på gamla dar... inte för ett vuxet barn i varje fall...
De som hela tiden pratar om barn och barnbarn.... och talar om gång på gång att det är de viktigaste i deras liv. Samma som ovan... vill inte bli fast som barnvakt... och vill heller inte att det hela tiden ska gnabbas och väljas om man har möjlighet att göra något tillsammans eller sitta barnvakt åt de "bedårande" barnbarnen...
Se där… det blev ju ingen kvar… Så är det att vara ”kräsen”… :-)
.
lördag 20 februari 2010
Ett axplock ur veckans skörd
Jag tänkte dela med mig ett axplock av veckans skörd på ”kärlekssajten”. Det har ju varit Alla Hjärtans Dag, våren känns i luften… ja men med lite fantasi så gör den det… fåglarna kvittrar glatt vid fågelborden… och jag kan nästan höra grannens katter jama redan fast det är en bit kvar till mars… Lite romantiska stämningar med andra ord.
Några har uppmärksammat min kärleksdikt till min sambo… och någon skarpögd dessutom att jag flaggar singel i min profil. Heh, jag som gnäller att folk inte läser profiler. Ajaj… såna lösaktigheter upptäcks nog… Men min sambo tog inte illa vid sig när jag lite förläget frågade om det gjorde något att jag kallade mig singel… gav mig bara en puss och var lika glad för det… fast sin muta krävde hon allt… Hon fick ett par tuggpinnar och ett grisöra som plåster på såret. Vi kommer så lätt överens, vi två.
Så hade jag nöjet att bli kontaktad av en herre som hade tålamod att inleda med lite allmänna frågor innan det väsentliga… fast det var ju mest för att få nyckeln till mitt album. Efter de nödvändiga artighetsfrågorna var det sedan raka puckar… anledningen till hans närvaro på sajten stod ganska klar…
”Har du följt med någon hem vid första dejten?”
Här undersöks möjligheterna… om det finns någon idé att försöka få till en dejt… Haha… som om jag skulle börja redovisa för mina dejter – eller för mina sexvanor… Jag svarade lite svävande:
”Jag har inte haft någon dejt som jag känt för att förlänga... eller ta i repris...”
Hmmm.. om man nu skulle ta detta svar som absolut sanning så innebär det ju att min romantiska bana hade varit ganska torftig under hela mitt 50-åriga liv… för klarhetens skull kan jag ju säga att det inte alltid har sett ut på det här viset…
Men nu är det ju så att dubbel k:n är svåra att hitta för dessa hormonstinna herrar så man måste försöka sitt yttersta, får inte låta sig nedslås så lätt:
”Skulle du kunna tänka dej det om det känns så bra?”
Hade lust att svara helt rakt och ärligt att glöm det, gubbe lille… men så tänkte jag på hjärtedagen och allt, så jag svarade lite diplomatiskt:
”Varför vill du veta det? Jag tycker väl att saker och ting händer när de händer, eller så händer inget...”
Haha… så kommer det roliga:
”Det var det svaret jag vill ha man får så många skamliga förslag ska du veta”
Han skulle varit evigt tacksam för ett skamligt förslag…
”Jasså, ni karlar också... hmmmm...”, skrev jag.
”Ja tänka sej visst jag tycker mycket om sex det är en viktig del i ett förhållande”
Jag kunde ha skrivit en lista på vad jag tycker är viktigt i ett förhållande men konstaterade bara att
”Det får väl blir ett förhållande först…”
Och då förstår ju var och en fortsättningen… ja, han gick över till nästa godisburk i hopp om ett skamligt förslag…
Och så en av dessa efterlängtade nyckelförfrågningar.
”X ber om nyckeln till ditt privata fotoalbum!”
Jag gick in i Herr Xs profil – iiiiikkk… håret reste sig rakt upp och jag höll på att välta stolen jag satt på. Från profilbilden stirrade mot mig tvillingsbroder till ligisten i ”Polisskolan”, den svarthårige jängledaren som värvades till rätt sida av lagen.
Tänkte bara blocka honom direkt som jag brukar eftersom det står på flera ställen i min profil att jag inte ger nyckel på dessa förfrågningar, men jag skrev ändå ett svar:
”Hmmm... tacksam för tips på hur jag kan göra min profil lite tydligare...”
Han gick tydligen och läste min profil. Och hittade raden där jag snällt ber åtminstone säga hej innan man skickar en nyckelförfrågan. Så det kom ett
”Hej”
Haha… jag trodde det var ett skämt… men skrev ett förklarande mejl:
”Haha... Nä, jag vill nog att man börjar med en dialog där man visar intresse för det som står i profilen. De flesta vill bara glutta på bilderna av ren nyfikenhet. Jag öppnar mitt album efter en vettig dialog.”
Och så kom följande mail:
”Gillar din bedårande stil i huvvet....klart godkänd du mår bra helt enkelt......de finns något som är gott med dina raka rör........för mig är det intressant bara...må bra som fan bara”
Hmmm… jag visste inte riktigt om det var ris eller ros… men tolkade det som att det var slut på dialogen – jag gör det när man säger ”må bra”, ”ha det” eller något liknande. Så jag skickade ett avskedsmejl i samma anda:
”Tack... tror jag...:) Ja, jag mår bra! Må bra som fan du också! :)”
Men se – min tolkning var helt fel! Det ovan beskrivna var tydligen den vettiga dialogen som skulle ge nyckeln…
”Nyckel då tack eller???????????”
Nåja, det blev ingen nyckel… men nog fick jag ett gott skratt. :)
Och som grädde på moset för veckans skörd har jag haft en dialog med allas vår dvärg, ja… ni vet, 26 cm mannen. Han besökte min sida dagligen, flera gånger om dagen, så jag kunde inte hejda mig utan skrev till honom och frågade:
”Hej, du lille man! Är det inte lite läskigt nu när det är så mycket snö och du är så liten?”
”Man får sträcka på sig så gott det går”, svarade han – och skickade en nyckelförfrågan…
”Jag ser inte dig”, svarade jag på hans förfrågan.
” Och ändå är det en närbild…” svarade han.
Hmmm… undrar om han ändå inte mätt lite fel…. Syns inte ens i närbild…
;)
Några har uppmärksammat min kärleksdikt till min sambo… och någon skarpögd dessutom att jag flaggar singel i min profil. Heh, jag som gnäller att folk inte läser profiler. Ajaj… såna lösaktigheter upptäcks nog… Men min sambo tog inte illa vid sig när jag lite förläget frågade om det gjorde något att jag kallade mig singel… gav mig bara en puss och var lika glad för det… fast sin muta krävde hon allt… Hon fick ett par tuggpinnar och ett grisöra som plåster på såret. Vi kommer så lätt överens, vi två.
Så hade jag nöjet att bli kontaktad av en herre som hade tålamod att inleda med lite allmänna frågor innan det väsentliga… fast det var ju mest för att få nyckeln till mitt album. Efter de nödvändiga artighetsfrågorna var det sedan raka puckar… anledningen till hans närvaro på sajten stod ganska klar…
”Har du följt med någon hem vid första dejten?”
Här undersöks möjligheterna… om det finns någon idé att försöka få till en dejt… Haha… som om jag skulle börja redovisa för mina dejter – eller för mina sexvanor… Jag svarade lite svävande:
”Jag har inte haft någon dejt som jag känt för att förlänga... eller ta i repris...”
Hmmm.. om man nu skulle ta detta svar som absolut sanning så innebär det ju att min romantiska bana hade varit ganska torftig under hela mitt 50-åriga liv… för klarhetens skull kan jag ju säga att det inte alltid har sett ut på det här viset…
Men nu är det ju så att dubbel k:n är svåra att hitta för dessa hormonstinna herrar så man måste försöka sitt yttersta, får inte låta sig nedslås så lätt:
”Skulle du kunna tänka dej det om det känns så bra?”
Hade lust att svara helt rakt och ärligt att glöm det, gubbe lille… men så tänkte jag på hjärtedagen och allt, så jag svarade lite diplomatiskt:
”Varför vill du veta det? Jag tycker väl att saker och ting händer när de händer, eller så händer inget...”
Haha… så kommer det roliga:
”Det var det svaret jag vill ha man får så många skamliga förslag ska du veta”
Han skulle varit evigt tacksam för ett skamligt förslag…
”Jasså, ni karlar också... hmmmm...”, skrev jag.
”Ja tänka sej visst jag tycker mycket om sex det är en viktig del i ett förhållande”
Jag kunde ha skrivit en lista på vad jag tycker är viktigt i ett förhållande men konstaterade bara att
”Det får väl blir ett förhållande först…”
Och då förstår ju var och en fortsättningen… ja, han gick över till nästa godisburk i hopp om ett skamligt förslag…
Och så en av dessa efterlängtade nyckelförfrågningar.
”X ber om nyckeln till ditt privata fotoalbum!”
Jag gick in i Herr Xs profil – iiiiikkk… håret reste sig rakt upp och jag höll på att välta stolen jag satt på. Från profilbilden stirrade mot mig tvillingsbroder till ligisten i ”Polisskolan”, den svarthårige jängledaren som värvades till rätt sida av lagen.
Tänkte bara blocka honom direkt som jag brukar eftersom det står på flera ställen i min profil att jag inte ger nyckel på dessa förfrågningar, men jag skrev ändå ett svar:
”Hmmm... tacksam för tips på hur jag kan göra min profil lite tydligare...”
Han gick tydligen och läste min profil. Och hittade raden där jag snällt ber åtminstone säga hej innan man skickar en nyckelförfrågan. Så det kom ett
”Hej”
Haha… jag trodde det var ett skämt… men skrev ett förklarande mejl:
”Haha... Nä, jag vill nog att man börjar med en dialog där man visar intresse för det som står i profilen. De flesta vill bara glutta på bilderna av ren nyfikenhet. Jag öppnar mitt album efter en vettig dialog.”
Och så kom följande mail:
”Gillar din bedårande stil i huvvet....klart godkänd du mår bra helt enkelt......de finns något som är gott med dina raka rör........för mig är det intressant bara...må bra som fan bara”
Hmmm… jag visste inte riktigt om det var ris eller ros… men tolkade det som att det var slut på dialogen – jag gör det när man säger ”må bra”, ”ha det” eller något liknande. Så jag skickade ett avskedsmejl i samma anda:
”Tack... tror jag...:) Ja, jag mår bra! Må bra som fan du också! :)”
Men se – min tolkning var helt fel! Det ovan beskrivna var tydligen den vettiga dialogen som skulle ge nyckeln…
”Nyckel då tack eller???????????”
Nåja, det blev ingen nyckel… men nog fick jag ett gott skratt. :)
Och som grädde på moset för veckans skörd har jag haft en dialog med allas vår dvärg, ja… ni vet, 26 cm mannen. Han besökte min sida dagligen, flera gånger om dagen, så jag kunde inte hejda mig utan skrev till honom och frågade:
”Hej, du lille man! Är det inte lite läskigt nu när det är så mycket snö och du är så liten?”
”Man får sträcka på sig så gott det går”, svarade han – och skickade en nyckelförfrågan…
”Jag ser inte dig”, svarade jag på hans förfrågan.
” Och ändå är det en närbild…” svarade han.
Hmmm… undrar om han ändå inte mätt lite fel…. Syns inte ens i närbild…
;)
torsdag 18 februari 2010
Bloggflytt
Hej!
Jag pensionerar min blogg på den gamla sajten inom kort och kommer att lägga nya blogginlägg på denna sida. Välkomna nya och gamla läsare!
Ja, det är den goa Benjamin Syrsa som har fått låna den vackra tanken i min bloggrubrik...
"...anything your heart desires will come to you... If your heart is in your dream no request is too extreme when you wish upon a star as dreamers do...."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)