"Jag är väl kräsen"...

Ganska ofta har det hänt att jag har fått kommentaren av de ”gubbar” jag samtalat med på nätet som förklaring till varför jag inte hittat någon att ”du är väl kräsen”. Ja, jag vet inte… det kanske heter så… jag har inte tänkt på det i de ordalag… men visst… jag visste ju vad jag var ute efter… Man kan väl kalla det att vara kräsen om man vill...

Och så är ju nästa följdfråga ganska given… vad är det som gör det… eller inte gör det…?

Ja, det som inte tänder mig är

Arbetsnarkomaner. Om man lever för sitt jobb har man oftast inte tid eller ork för en relation. De som skryter med att de gör 50-70 timmars arbetsveckor har inte tid med någon. Jag var ju ute efter en kumpan att tillbringa tid tillsammans med, göra saker tillsammans med. För det krävs att man har lite fritid och krafter kvar att engagera sig.

De som inte bryr sig om sin fysik och sitt utseende. Ja, ytligt… kan tyckas, det ska ju vara det inre som räknas… Det vet vi ju allihop att det är inte hela sanningen… Jag tar hand om min kropp, kondition och utseende och uppskattar en partner som också vill göra det. Motionera och ha sund livsstil, klä sig städat efter tillfälle, inte gå jämt i samma gamla hängande illasittande joggingbyxor, dito T-shirt och jympadojor + keps. Kläderna gör en hel del. Man får gärna kalla det ytligt om man vill... men jag tror nog att det är vi allihop om sanningen ska fram…

De som säljer sig för ivrigt och är bäst på allt. De verkar närmast desperata. Dessutom om man är bäst på allt har man svårt att lyssna på andras åsikter och ta till sig nya infallsvinklar och sånt. Det behövs en gnutta självdistans.

De som räknar sina pengar och säljer sig genom sina materiella tillgångar. Jag sökte inte ett bankkonto, bilar eller andra prylar. Det har jag själv. Jag sökte en empatisk människa att vara tillsammans med...

De som verkar vara nöjda bara de får någon. Kräver väl inga ytterligare förklaringar.

De som är "så roliga", dvs skojar bort allt och inte kan föra en vuxen dialog. Bara tröttsamt. Man kan inte skoja och skratta bort varje mening, varje situation, varje tillfälle... man måste förstå när det är allvar och när det är lek.

De som redan från början har begränsat sig till ett särboförhållande. Det tolkar jag som så att man har varit singel så länge så man inte längre kan anpassa sig till tvåsamhet, man har inte viljan heller. Man vill ha allt som det är, vill bara hitta en kvinna att ta fram när det känns så. Man vill fortsätta sin bekymmerslösa tillvaro, få lite extra krydda till den bara. Jag menar inte att man ska börja packa och planera flytt, men om man vill ha ett seriöst förhållande så någonstans långt borta i horisonten ser man en möjlighet att i framtiden ev vilja slå ihop två hushåll. Så blev det för en god vän till mig t ex. De träffades på en dejtingsajt och efter ett tag tyckte de att det var väldigt opraktiskt att bo ihop i två hushåll.

Morsgrisar som egentligen behöver en mamma. Jag har ingen lust att bli mamma på gamla dar... inte för ett vuxet barn i varje fall...

De som hela tiden pratar om barn och barnbarn.... och talar om gång på gång att det är de viktigaste i deras liv. Samma som ovan... vill inte bli fast som barnvakt... och vill heller inte att det hela tiden ska gnabbas och väljas om man har möjlighet att göra något tillsammans eller sitta barnvakt åt de "bedårande" barnbarnen...


Se där… det blev ju ingen kvar… Så är det att vara ”kräsen”… :-)

.