Blott ett år...

Ett år…. Ja, det tog blott ett år….

Jag sitter här på min altan, ser ut över mitt grönskande paradis som frodas i ett strålande solsken. Liljebaggarna verkar vara färre i år… den så vackra men förrädiska röda baggen med en glupskande aptit på liljeväxter. En bedårande vacker riddarfjäril fladdrar med lätta vingslag och landar på en blomma för att suga i sig dess söta nektar... oj vad det kittlar när de sätter sig på bar hud… de kan sitta kvar så länge man sitter blickstill… efter ett tag vänjer man sig och kittlandet blir bara till en lätt beröring…

Jag sitter här i tystnaden som bara bryts av fåglarnas glada kvitter… sädesärlan guppar i gräset på jakt efter insekter… svalorna flyger högt ovanför mitt huvud… en liten rödhake sätter sig försiktigt på altanräcket och tittar nyfiket på mig… flugsnapparna är strängt upptagna vid holken… den vackra konserten bryts då och då av en skränande skata som blir ofredad av björktrastarna… ett högljudd jamande någonstans i grönskan sätter fart på sambon som lojt har legat i skuggan under en blommande prydnadsapel… grannens kattherre tycker att det är bättre fly än illa fäkta och sätter iväg med blixtens hastighet…Gårdsvakten har gjort sitt och kan återvända med hög svansföring till sin svalkande skugga…

Jag sitter i det gassande solskenet och njuter… njuter av tillvaron… njuter av denna stund… njuter av den underbara, ljuvliga naturen… Tankarna vandrar… från denna stund till samma tid för ett år sedan… och åter till nuet… Allting ser ut att vara sig exakt likt… som om inga årstider alls hade förflutit mellan... som om det var fjolårets liljebaggar vars kadaver ligger i myllan…

Och ändå är allting så annorlunda…

Jag minns som om det var igår… jag minns den känslan jag bar inom mig… längtan… den oerhörda längtan… längtan efter någon att dela livet med… längtan efter att få känna närhet… gemenskap… någon att skratta tillsammans med… gråta tillsammans med… somna tillsammans med… vakna tillsammans med… Hoppet… hoppet att finna honom… Han som bar samma eld inom sig… samma saknad… samma längtan… samma känslor som stormade inombords i väntan på att få blomma ut…

Med ett litet leende återvänder jag till nuet… Helt plötsligt känns det som om allt det där var väldigt, väldigt länge sedan... nästan som om det var någon annan… Jag lyfter blicken och ser mot grinden… vid den grinden skulle min prins en dag sitta på sin vita springare… Jag sluter mina ögon i det starka solskenet och ler… ler åt mina tankar… Solen bränner på min hud… Den brinnande elden inom mig har rasat ut… den ädla prinsen på sin vita springare får rida vidare till sin prinsessa…

Ett år… det tog blott ett år…

På avstånd hör jag grannens hästar frusta i full galopp… sambon ligger nu under rosentryn som ger bättre skugga mot den allt hetare solen… favoritbollen ligger bredvid, de andra ligger utspridda över gräsmattan som åter behöver klippas… Maskrosorna sticker upp sina gula huvuden… förgätmigej bildar ett blått hav mitt i grönskan… jag ser björktopparna böja sig i vinden som inte orkar fläkta ända fram till min solaltan… snart, mot kvällningen, skuttar grodorna fram ur skuggorna…

Jag lutar mig tillbaka i min solstol… vill fånga denna stund… vill hålla kvar den… vill hålla kvar denna känsla… denna blomstertid… inte bara blott ett år…

Plötsligt känner jag en kall, blöt nos mot min bara, solvarma hud… jag ser in i universums vackraste, varmaste guldbruna ögon… och jag ler… med hela ansiktet…

Happy birthday, Ann-Nina!

Ja nu är det snart sommar igen. Fast det är ju lite svårt att tro när man tittar ut. Regnigt, grått och kallt. En tjock dimma ligger över skog och mark som ett vitt, nästan ogenomskinligt täcke. Luften är fuktig och tung.

Om ett par veckor är det ett år sedan Ann-Nina såg dagens ljus på e-kontakt. Minns hur solen gassade när jag påtade i min trädgård. Det var så varmt att jag var tvungen att gå in och hämta en vit, lätt sommarhatt i bomullstyg. Jag kom in för att hämta hatten och satte mig en stund vid min dator för att svalka mig lite inomhus. Det var då jag skrev min första blogg. Undrar om någon kommer ihåg den…? Hur jag dagdrömde medan jag gick och klämde ihjäl liljebaggar… väntade på prinsen som skulle komma med min borttappade sko… som jag till slut hittade bland sambos bråte med bollar och kampsnören och kottar och pinnar…

Haha… jag minns allt det där så väl… hur det var… mina naiva, blåögda drömmar om att finna min prins – på en dejtingsajt…:) Ganska snabbt skiftade mina rosafärgade glasögon nyans… de blå förblev blå blott till färgen… Sökandet efter prinsen gick till djupa, mörka graven, lämnade bara en känsla av vemod efter sig…

De flesta på sajten hade nog från början samma drömmar som jag… samma längtan… tro… hopp… om kärlek… Många hade orkat tro och hoppas i åratal… många gör det än… Men många hade liksom jag fått skåda in i den bleka sanningen om omöjlighetens obefintliga möjligheter… falskspel… lögner… rädsla… tron börjar falna… hoppet flyr, tyst och obemärkt, lämnar bara ett ihåligt skal efter sig…

Den sista tiden på sajten kändes tung, långdragen… hela sajten andades missmod, uppgivenhet, besvikelse… Det kändes som en snara runt halsen som sakta kväver de sista, kväsande andetagen varje gång man loggade in. Man försökte trösta varandra, inge varandra med tro och hopp… så desperat att man närapå kramade ihjäl varandra… Ytlighet… spel… falsk munterhet… Mellan raderna i blogginläggen stod sanningen ristad med illröda bokstäver… slog läsaren i ansiktet – om man inte valde att blunda förstås…

Vid ett tillfälle skrev jag obetänksamt en kommentar… sköt en giftpil rakt igenom den ömtåliga, välpolerade fasaden som fungerade som stänkskydd… jag undrade, yr i huvudet av allt kramande, hur många av dessa kramar som avslutade vareviga kommentar var ärligt menade… Detta gav eko… Jante klev fram med jättekliv…

Idag är det den 14. maj. Hur många kramar blev det kvar…? Hur många kramar varandra nu…? Hur många kramar mig nu…?

Ja, det är de ärliga kramarna… de som sprider värme i sinnet, de som ger tro och hopp… de som bryr sig – på riktigt…