Glad påsk!

Julen är röd, påsken är gul. Ja, så konservativ är jag. :)

Så nu lyser det gult överallt i Sherwoodskogen. Utomhus gula fjädrar i mängder, inomhus gula blommor och små kycklingar.

Medan jag plockade med mina fjädrar – ja, de gula påskfjädrarna… inte skatfjädrar… i den sena eftermiddagssolen tänkte jag om det möjligtvis ändå hade ett samband med att om det blir mycket rönnbär så blir vintern snörik och kall. I år stämde det i alla fall. I höstas var det ju så rikligt med rönnbär så jag tror inte att jag har sett något liknande tidigare i mitt liv.

Lockad av den stora mängden dekorerade jag mina vinterplanteringar med mängder av dessa bär. Den första omgången blev uppäten av fåglar inom ett par dygn. Vet inte när den andra omgången tog slut, hittade bara de tomma kvistarna där klasarna hade suttit när jag tog bort vinterdekorationerna för att göra plats för påskriset.

Idag har jag handlat och laddat för en riktig frossarhelg. Både för mig och sambon. Jag ska ligga i soffan och frossa med ostbricka med tillbehör, fruktfat, lösgodis, memma, glass… nerskjölt med vin i sken av stearinljus. Mums. Till mat blir det inkokt lax och oxfilé. Blev bjuden på middag den föregående helgen så nu ska jag fixa till en middag i min tur. Är inte känd för mina kokkonster precis så jag får satsa på det som är svårt att misslyckas med. Oxfilén brukar bli mör och fin så den går nog att äta med vanlig kniv och gaffel.:) Ska bli skoj att duka lite påskfestligt. Sambon får givetvis sin del av köttet, ostekt. Och till smågodis har hon en stor säck grisöron, tuggpinnar, lösgodis, leverpastej, blodpudding… hon får nöja sig med att skölja ner det med vatten. Hon är ju minderårig. Blir nog till att springa dubbla rundor efter påskhelgen när vi vräkt i oss allt det där…

Stämningen och humöret är på topp sen jag äntligen slog slag i saken och fimpade dejtingsajten för gott. En befrielse. Den hade sugit alldeles för mycket energi och krafter bara genom att finnas till. Man ”måste” ju logga in när man betalat för det… tyckte jag… men så återkom förnuftet och jag insåg att denna självförnedringens Mecka vill inte jag längre vallfärdas till. Det finns ju gatflickor som bjuder ut sig själva mot betalning… glädjeflickor likaså… och numera finns det ”cyberflickor” – som betalar för att bjuda ut sig… insåg att jag har för mycket självrespekt för att vara en ”cyberflicka”. Visserligen kan liknelsen verka lite grov men nog är det av kontakterna och erbjudandena att döma alltför många herrar som uppfattat det så.

Nu tänker jag börja fira påsk. Korka en vinare, lägga mig i soffan och börja knapra på lösgodiset. En riktigt glad påsk önskar jag var och envar!

Nu är det på riktigt!

Jag hörde det redan långt innan det blev synligt! När ljudet nådde mina hörselnerver kände jag en våg av obeskrivlig uppfyllelse. Jag var tvungen att stanna till. Hålla andan. Och bara lyssna uppmärksamt, med alla sinnen på helspänn. Supa in det underbara, omisskännliga ljudet.

Jag lyfte blicken och kände hur mina mungipor formades till ett leende. Och en underbar känsla av obeskrivlig lycka fyllde mig. Jag bara stod där. Och lyssnade. Och njöt. Och så blev det synligt. Strax ovanför grantopparna, alldeles ovanför mitt huvud. Vårens första svanpar.

Så vackra de var där de gled mot den blå himlen. Så graciösa. De kom med en hälsning av vår. Fylld av löften. Av förväntningar. Löften och förväntningar av sol, värme, ljusa, ljumma kvällar med ljuv musik med fåglarnas glada kvitterorkester.

Våren är här! Den långa vintern som brett sitt vita snötäcke över oss får ta sin flykt till glatt porlande vårbäckar, ge vika för de värmande strålar som vi så innerligt har längtat efter.


Nu är den här – på riktigt! Den efterlängtade våren!

Ditt & datt om ingenting

Ifall någon skulle undrat så jag är helt återställt efter mitt förra inlägg. Det blev faktiskt en ny skogspromenad redan dagen efter och sen har det blivit löprundor regelbundet. Det känns så himla skönt att vara igång igen. Tror jag nog att kroppen är gjort att röra på sig. Nåja, visst har jag ju åkt skidor ganska flitigt under vintern men på något sätt känns det inte på samma sätt ändå. Jag är ingen motionsfreak men har upptäckt att man är betydligt piggare om man får svettas lite emellanåt.

Att det inte har blivit så mycket skrivet på denna blogg är för att jag fortfarande under ett par veckor har betaltid på den andra bloggen… och snål som man är så vill man ju förbruka avgiften. Så då har det blivit några inlägg där istället. Fast stället verkar i det närmaste dött. Andas av uppgivenhet. Och det är väl kanske inte så konstigt. Det är samma individer som kommer och går, år efter år… En del byter kläder emellanåt, men det gör ju ingen skillnad…

Nu är nog våren här på riktigt, får vi hoppas! Det är livat vid mina fågelbord… blåmesar, talgoxar, entitor, domherrar, nötväckor, tofsmesar… det är så många olika sorter så det är helt underbart. Snart kommer flyttfåglarna, jag har ett flyttstråk över stället mitt och då är luftrummet livligt trafikerat. Svanar och gäss och tranor i mängder. De brukar göra mellanlandning på åkrarna här omkring och då är det alldeles vitt av ”svansjöar”. Några par av varje sort brukar stanna här runtomkring men de flesta fortsätter sin resa norrut.

Har hört rykten om att det ska bo ett vargpar alldeles bakom min knut. Inte har de gjort mycket väsen av sig i så fall. Undrar hur man skulle reagera om man plötsligt stod öga mot öga med ett sådant vilt rovdjur? Har gjort besök i varghänget i Kolmårdens djurpark men det blir ju inte samma sak. De vargarna är ju präglade på människor. Vågar man säga högt att de var så fina…? Om jag bara viskar lite försiktigt… för jag drunknade i deras vackra ögon… En individ hade ett vitt och ett grönt öga. Såg lite lustigt ut. Fast jag hade en granne en gång i tiden som hade ett grönt och ett blått öga så det verkar ju förekomma oftare än man kanske tror.

Vad blev det här nu då… tja, bara lite kvällstankar som jag ”tänkte högt”… Ska släppa in min lilla varg från sin kissrunda och sen går vi och lägger oss.

God natt och söta drömmar!

Skämma bort sig själv…

Ja det får man göra ibland när man inte har någon annan som kan skämma bort en. Sånt får man inte glömma bort, att göra saker för sin egen skull, göra bra saker mot sig själv. Sen har vi väl lite olika uppfattningar om vad som är vad…

Det var så länge sen jag fick komma ut i skogen p g a de höga snödrivorna så nu kände jag att jag bara måste ta en skogspromenad och hälsa på alla mina vänner som växer där och ger mig skydd mot hårda vindar med sina grenar och barr. Hade nästan börjat få lite abstinenskänslor.

Helst hade jag tagit en rejäl löprunda… ja, det börjar spritta i benen efter denna långa vintervila… men det fick nog vänta ett tag till. Det är nämligen aningen besvärligt att ta sig fram i djup snö där bara en stackars hästkrake pulsat med en älg i hasorna. Det var de enda spåren jag kunde se, förutom något rävspår som slingrade sig mellan granar och tallar.

Hästspåret fick det bli. Det följde ju den stig som vi brukar traska, sambon och jag. På tal om sambon, hon tittade på mig lite frågande, ”matte, är du helt tossig nu…??” Kan nästan svära på att hon skakade lite på huvudet… Ska jag vara riktigt ärlig så var jag benägen att hålla med henne efter några meter i de djupa spåren… men att vända tillbaka… nä nä, en skogspromenad skulle det bli.

När vi mödosamt och sakta tagit oss genom skogen fick jag där jag stod vid skogskanten se en underbar syn borta på åkern… ett säkert vårtecken – en jättehög med gödsel som kom från bondens lagård. Mmmm… jag bara sög i mig den underbara doften… doften som påminde mig om den annalkande sommaren… och tackade han där ovan att bonden inte har grisar utan kossor…

Men se där, det var så väl att traktorn hade plogat en väg på åkern så där hade vi ju lätt att gå. Vi skulle bara behöva ta oss dit… tvärs över ett snötäcke som mätte si så där en meter i djup… Ingen skare fanns det inte… men det var ganska lätt att ta sig fram krypandes, upptäckte jag… haha… hihi… Ni skulle sett sambon nu… jag såg ganska tydligt vad som rörde sig i huvudet på den ludna rackaren… jag kände mig nästan frestad att yla lite också… men sen såg jag i min tanke bonden stå där bakom sin dynghög… så jag avstod, av hänsyn till min sambo… Undrar om pussen jag fick tvärs över hela nyllet var ämnad som tack för denna gest…

Oj vad maten smakade efter denna vårliga sköna promenad! Jag kände mig som en ny människa. Men den där löprundan… den fanns där i bakhuvudet… Jag kunde inte motstå, det var ju min skämma-bort-sig-själv-dag då jag skulle göra vad jag vill. Så in i bilen och leta efter en lämplig plats. Hittade en lugn grusväg en bit bort. En timmes runda hade jag bestämt mig.

Den första halvtimmen, den bort från bilen, gick ju lätt med flygande steg. Men sen började mina muskler – ja, faktiskt har jag nog en och annan gömd någonstans, fick jag erfara – att protestera. Svida här och krampa där... vissa var nog på vippen att gå i strejk. Men bilen fanns ett antal kilometer bort, en halvtimme bort… eller så… vägen hade nog blivit något längre tillbaka till bilen… Men nu tänkte jag inte ta mig fram krypande… även om vi bara hade mött två bilar så här långt, en från Sveaskog och en lantbrevbärare. Lifta…? Nää… vi var ju på en löprunda… och de två bilarna hade dessutom redan passerat. Hade vi tur skulle åtminstone brevbäraren återvända dagen efter… så - ett två tre, ett två tre, vänster, höger, vänster, höger… där framme stod min trogna silverhäst… puuuh!

Vad det kändes skönt när vi väl var hemma… Jag menar med all denna motion för den vinterstela kroppen. Satte på bastu. Det skulle bli pricken över i:t. Och så lite härlig olja och lotion som mjukgörare efteråt… mmmm…. Det enda som man hade kunnat önska sig var lite massage, det hade varit perfekt.

Tassade in i bastun med min nya spikmatta under armen. Aj… auts… kunde inte låta bli att undra varför inte bara lägga ett par mjuka badlakan under ryggen istället… men nej, mattan skulle testas, det ska ju vara så välgörande och bota alla krämpor… för vem vet, jag kanske hade dragit på mig någon krämpa under dagens övningar… detta skulle vara förebyggande bot. En hälsokur med alla ingredienser fick det bli. Ja, förutom den där massagen förstås… Det gick ju riktigt bra med mattan – bara man låg helt stilla… så blev plågan inte helt outhärdlig… vem sjutton hade kommit på denna tortyrredskap…?

En liten överraskning fick jag också när jag med bortdomnad fast svidande rygg lyckades kravla mig upp. Jag hade glömt bort att sätta på varmvatten… jihuuu… vilket uppfriskande bad jag fick denna skämma-bort-dagen… brrrr… det var riktigt skönt efter den första kallduschen… när det i ådrorna stelnade blodet åter började cirkulera efter en stunds uppvärmning kunde jag nästan höra det rusa som en glad porlande vårbäck…

Nu vet jag vad det betyder att vara mör. Ska göra om denna självplågardag – så fort min lekamen kan ta sig upp ur sängen.

Jämställdhet till varje pris?

Ja, jag tillhör dem som är för jämställdhet och rättvisa… Likvärdig belöning, förmåner och villkor för kvinnor som för män för likvärdig insats… delad ansvar för de tråkiga måsten hemma… osv.

Nej, jag kallar mig inte för feminist. Ordet har fått en alltför negativ klang p g a alla grodor som agerat i saken genom åren. Det känns nästan som synonymt med Stig Malms berömda bevingade ord om stimmet…

Det där sista, delat ansvar hemma, får man ju göra med hänsyn och individuell anpassning till varje familj, men jag tycker inte att man ska ta för givet att kvinnor är bäst på att hasa runt med dammsugaren, torka barnrumpor (därav så många singelkvinnor som söker mogna karlar…), röra i grytorna och vifta med dammtrasan – lika lite som man ska ta för givet att mannen i huset är bäst på att hantera borrmaskin och hammare…

Alltför få män enligt min erfarenhet kan hantera situationer med psykiskt starka, självständiga kvinnor. Dålig självkänsla trycks ner ytterligare om man får en ”knäpp på näsan” av en kvinna, om man måste nedlåta sig till att göra ”kärringgöra” eller om kvinnan är bättre på något ”mansgöra”…

Och nu är det ju så att vi singelkvinnor tvingas bli starka och självständiga om vi inte är det från början. Livet som singelkvinna innebär att de flesta tycker att man kan och får hunsas hur man behagar med en kvinna utan manliga muskler som backup. Wow, gissa om det var ett tufft uppvaknande att bli singelkvinna…. Man får verkligen leva efter mottot ”stå på dig, annars gör någon annan det”.

Jämställdhet… ja visst…

Man ser och hör män ganska ofta klaga på att kvinnor inte tar initiativ till kontakt. Det ska ju vara jämlikhet… Visst visst…

Jag gjorde det ett antal gånger som den där ”moderna nymodiga jämställda” kvinna på en dejtingsajt… resultatet har ni ju fått läsa i mina tidigare bloggar… så för mig sitter alla självutnämnda alfahanar säkrare än statens guldreserv… de får gärna jaga sin försvunna ungdom…

Dessutom, förutom dessa helt konkreta aspekter, praktiska saker om jämställdhet och rättvisa som är enkla att genomföra och realisera – om viljan finns - finns den flummiga, känslomässiga, genetiska, biologiska, samhällstraditionella sidan som är svårare att ta på och ändra. Med det menar jag att vi trots allt, ännu så länge, är kvinnor och män, sexuella varelser, som ibland och i vissa sammanhang måste få känna oss just som kvinnor och män. Och dit hör parningsceremonier i allra högsta grad… fortfarande… i vår jämställda (nåja…) värld…

Naturen har skapat det så att tuppen förför… de granna fjädrarna, det ståtliga, självsäkra tuppsprättandet ska locka till sig honor… den tupp som väntar att hönan ska komma och ta honom lär inte få så värst aktivt kärleksliv… då får man bli bofast på en dejtingsajt och vänta… och vänta… och vänta… Om man dessutom sätter sig på en ståtlig arab fast man borde sitta på en shetlandsponny (”jag är så ungdomlig”… osv) så får man nog sprätta i sin ensamhet…

Ja, jag vill känna mig som kvinna ibland. I min vardag är jag en könlös varelse i en (till ytan) jämställd värld… jag får meka med mina maskiner, hugga min ved, spika och hamra likväl som skura och tvätta, kocka och sy… jag förvandlas till kvinna när jag någon gång får tillfälle att ta fram en snygg klänning och passande kvinnliga attiraljer till den… sminka och fixa håret… bete mig som kvinna… jag känner mig inte som kvinna om jag ska ta på mig tuppens roll i hönsfjädrar… noup… i detta sammanhang vill jag vara den förförda hönan som en grann, ståtlig, självsäker tupp visar lite uppmärksamhet och uppskattning mot… I de här sammanhangen är generna, biologin och den uppfostran som vår generation fått för djuprotade för att man ska kunna lagstifta om jämställdhet i parningsceremonier.

Som tidsfördriv i mörka, ensamma kvällar har jag följt några av dessa dejtingprogram i TV som visas i alla möjliga format. Motivering från kvinnor som väljer att inte välja någon av de rivaliserande kandidater är just att de inte visar någon uppmärksamhet, visar inget vad de tycket och tänker och känner, visar inte den uppskattning som förväntas i en sådan situation. De missar helt enkelt att uppvakta damen vars hjärta de försöker vinna. En liten blomma, nåt litet värmande ord nån gång, nån liten handling som visar att man är intresserad, små gester som tillhör det sociala samspelet i roller som kvinnor och män, som t ex öppna dörren för sin dam, ta av kappan, hjälpa med stolen när man är ute på restaurang… dessa små självklara saker verkar vara helt okända begrepp för den jämställda mannen…


…men - ”spänning i tillvaron” ska de ha…. Hah! Dream on!

.

Tänkvärt?

Ett par tänkvärda artiklar för oss som socialiserar sig via cyberspace, kanske...?


”Att blogga har blivit en folkrörelse, vilket jag är säker på kommer att märkas i hälsostatistiken framöver. I USA dog en man på grund av bloggstress. Jag är inte ett dugg förvånad, eftersom bloggare aldrig tar ledigt.

Att blogga ger ett rus som jag tror kan jämföras med vilket narkotikaklassat preparat som helst. Under de två år jag hållit på har jag utvecklat ett svårt beroende. När jag rannsakar mig själv upptäcker jag flera klassiska missbrukarbeteenden.

Jag har ingen som helst kontroll. Trots att jag verkligen lovat mig själv - på heder och samvete - att inte slå på datorn förrän efter ett visst klockslag hittar jag alltid en ursäkt för att få slå på den mycket tidigare.

Ofta läser jag nya kommentarer innan jag duschar på morgonen.

Jag kan också bestämma mig för att det ska blir ett slut på det maniska kontrollerandet av besöksstatistiken, men bryter konsekvent även det löftet.

Jag blir rastlös och lite stingslig om jag är utan dator och uppkoppling för länge. Mina bilfärder med laptoppen på passagerarsätet för att hitta trådlöst nätverk i Gustavsfors under semestern påminner oroväckande mycket en skakig heroinists desperation på Plattan.

Min familj, som låter mig hållas, är definitivt medberoende.

Jag borde göra något innan jag helt tappar greppet. Kanske starta föreningen Anonyma Bloggister och även rädda några själsfränder från undergång. Men då måste jag fixa mobilt bredband först, så att jag kan blogga från möteslokalen.”

NINNI SCHULMAN

personligt@expressen.se


"Nätberoende kan orsaka depression
Är du beroende av internet?
Då riskerar du att bli deprimerad.
Det visar en ny brittisk studie.

Publicerad 3 feb 2010 16:39
Uppdaterad Wed Feb 03 16:45:44 CET 2010

Är du beroende av internet?

Forskarna vid Leeds universitet i Storbritannien undersökte 1.319 personer i åldrarna 16 till 51 år. Deltagarna i undersökningen rekryterades på olika sociala sajter och fick fylla i ett svarsförmulär online. Frågorna var hur mycket de använde internet och varför.

En procent beroende

Det visade sig att ett litet antal av de undersökta - 1,2 procent - hade utvecklat ett beroende av internet, vilket motsvarar 18 av de 1.319 personerna.

Istället för att umgås med vänner och familj i verkliga livet hade de börjat prioritera att umgås med andra online i chattrum och på sociala sajter. De spenderar också proportionellt mycket mer tid på sex- och spelsajter än andra nätanvändare.

Negativ påverkan

De internetberoende personerna var fem gånger mer deprimerade än de icke-beroende, enligt undersökningen.

- Många av oss använder internet för att betala räkningar, handla och skicka e-post, men det finns en liten grupp som har svårt att kontrollera tiden de spenderar online, till en grad där det påverkar deras dagliga liv, säger Catriona Morrison, forskare vid Leeds universitet till BBC.

Oklart vad

Vetenskapsmännen är dock inte säkra på vad som är hönan eller ägget:

- Vår forskning indikerar att omfattande användning av internet kan associeras med depression, men vi vet inte vad som kommer först - dras deprimerade personer till internet eller orsakar internet depression?, frågar sig Morrisson.

Negativ påverkan

Den brittiska organisationen för mental hälsa, Mind, tror dock att omfattande användning av internet kan ha negativ påverkan.

- Om en nätberoende person ersätter meningsfulla vänskaper och annan socialisering med virtuella kontakter på internet, riskerar det att ha en negativ påverkan på det mentala välmåendet, säger Sophie Corlett, på organisationen Mind till BBC.

- Det finns bevis för att aktiviteter som träning och att socialisera med folk ansikte mot ansikter är faktorer som bidrar till att vi håller oss i god mental hälsa, säger Corlett."


Ghita Huldén

ghita.hulden@tv4.se