Skämma bort sig själv…

Ja det får man göra ibland när man inte har någon annan som kan skämma bort en. Sånt får man inte glömma bort, att göra saker för sin egen skull, göra bra saker mot sig själv. Sen har vi väl lite olika uppfattningar om vad som är vad…

Det var så länge sen jag fick komma ut i skogen p g a de höga snödrivorna så nu kände jag att jag bara måste ta en skogspromenad och hälsa på alla mina vänner som växer där och ger mig skydd mot hårda vindar med sina grenar och barr. Hade nästan börjat få lite abstinenskänslor.

Helst hade jag tagit en rejäl löprunda… ja, det börjar spritta i benen efter denna långa vintervila… men det fick nog vänta ett tag till. Det är nämligen aningen besvärligt att ta sig fram i djup snö där bara en stackars hästkrake pulsat med en älg i hasorna. Det var de enda spåren jag kunde se, förutom något rävspår som slingrade sig mellan granar och tallar.

Hästspåret fick det bli. Det följde ju den stig som vi brukar traska, sambon och jag. På tal om sambon, hon tittade på mig lite frågande, ”matte, är du helt tossig nu…??” Kan nästan svära på att hon skakade lite på huvudet… Ska jag vara riktigt ärlig så var jag benägen att hålla med henne efter några meter i de djupa spåren… men att vända tillbaka… nä nä, en skogspromenad skulle det bli.

När vi mödosamt och sakta tagit oss genom skogen fick jag där jag stod vid skogskanten se en underbar syn borta på åkern… ett säkert vårtecken – en jättehög med gödsel som kom från bondens lagård. Mmmm… jag bara sög i mig den underbara doften… doften som påminde mig om den annalkande sommaren… och tackade han där ovan att bonden inte har grisar utan kossor…

Men se där, det var så väl att traktorn hade plogat en väg på åkern så där hade vi ju lätt att gå. Vi skulle bara behöva ta oss dit… tvärs över ett snötäcke som mätte si så där en meter i djup… Ingen skare fanns det inte… men det var ganska lätt att ta sig fram krypandes, upptäckte jag… haha… hihi… Ni skulle sett sambon nu… jag såg ganska tydligt vad som rörde sig i huvudet på den ludna rackaren… jag kände mig nästan frestad att yla lite också… men sen såg jag i min tanke bonden stå där bakom sin dynghög… så jag avstod, av hänsyn till min sambo… Undrar om pussen jag fick tvärs över hela nyllet var ämnad som tack för denna gest…

Oj vad maten smakade efter denna vårliga sköna promenad! Jag kände mig som en ny människa. Men den där löprundan… den fanns där i bakhuvudet… Jag kunde inte motstå, det var ju min skämma-bort-sig-själv-dag då jag skulle göra vad jag vill. Så in i bilen och leta efter en lämplig plats. Hittade en lugn grusväg en bit bort. En timmes runda hade jag bestämt mig.

Den första halvtimmen, den bort från bilen, gick ju lätt med flygande steg. Men sen började mina muskler – ja, faktiskt har jag nog en och annan gömd någonstans, fick jag erfara – att protestera. Svida här och krampa där... vissa var nog på vippen att gå i strejk. Men bilen fanns ett antal kilometer bort, en halvtimme bort… eller så… vägen hade nog blivit något längre tillbaka till bilen… Men nu tänkte jag inte ta mig fram krypande… även om vi bara hade mött två bilar så här långt, en från Sveaskog och en lantbrevbärare. Lifta…? Nää… vi var ju på en löprunda… och de två bilarna hade dessutom redan passerat. Hade vi tur skulle åtminstone brevbäraren återvända dagen efter… så - ett två tre, ett två tre, vänster, höger, vänster, höger… där framme stod min trogna silverhäst… puuuh!

Vad det kändes skönt när vi väl var hemma… Jag menar med all denna motion för den vinterstela kroppen. Satte på bastu. Det skulle bli pricken över i:t. Och så lite härlig olja och lotion som mjukgörare efteråt… mmmm…. Det enda som man hade kunnat önska sig var lite massage, det hade varit perfekt.

Tassade in i bastun med min nya spikmatta under armen. Aj… auts… kunde inte låta bli att undra varför inte bara lägga ett par mjuka badlakan under ryggen istället… men nej, mattan skulle testas, det ska ju vara så välgörande och bota alla krämpor… för vem vet, jag kanske hade dragit på mig någon krämpa under dagens övningar… detta skulle vara förebyggande bot. En hälsokur med alla ingredienser fick det bli. Ja, förutom den där massagen förstås… Det gick ju riktigt bra med mattan – bara man låg helt stilla… så blev plågan inte helt outhärdlig… vem sjutton hade kommit på denna tortyrredskap…?

En liten överraskning fick jag också när jag med bortdomnad fast svidande rygg lyckades kravla mig upp. Jag hade glömt bort att sätta på varmvatten… jihuuu… vilket uppfriskande bad jag fick denna skämma-bort-dagen… brrrr… det var riktigt skönt efter den första kallduschen… när det i ådrorna stelnade blodet åter började cirkulera efter en stunds uppvärmning kunde jag nästan höra det rusa som en glad porlande vårbäck…

Nu vet jag vad det betyder att vara mör. Ska göra om denna självplågardag – så fort min lekamen kan ta sig upp ur sängen.