Jag lyfte blicken och kände hur mina mungipor formades till ett leende. Och en underbar känsla av obeskrivlig lycka fyllde mig. Jag bara stod där. Och lyssnade. Och njöt. Och så blev det synligt. Strax ovanför grantopparna, alldeles ovanför mitt huvud. Vårens första svanpar.
Så vackra de var där de gled mot den blå himlen. Så graciösa. De kom med en hälsning av vår. Fylld av löften. Av förväntningar. Löften och förväntningar av sol, värme, ljusa, ljumma kvällar med ljuv musik med fåglarnas glada kvitterorkester.
Våren är här! Den långa vintern som brett sitt vita snötäcke över oss får ta sin flykt till glatt porlande vårbäckar, ge vika för de värmande strålar som vi så innerligt har längtat efter.
Nu är den här – på riktigt! Den efterlängtade våren!
Jaa, även lärkan har förstått o börjat drilla högt i skyn...Härligt!!
SvaraRaderaJa, nu kommer de en efter en... och inte har de en aning om hur efterlängtade de är... eller att de sprider en sån glädje på sin vandring och med sin närvaro.:) Jag hinner knappt fylla på mat på fågelborden nu så att de små liven får lite till livs. Det är ju ännu svårt för dem att hitta mat i naturen.
SvaraRaderaJag går ner på ett knä. Sätter mina händer mot hjärtat.
SvaraRaderaJag bugar för dina ord. Deras band skapar en text som är svårt att värja sig mot. Tack!
T
Oj... och ett stort tack, T! :) Idag fick jag bevittna tranornas återkomst. Lika ljuvligt som svanarna.
SvaraRadera