Sambon slumrar slött i skuggan av sin ”korkek”. Luften har för länge sedan pyst ut ur den vältuggade fotbollen som följer med vart hon än går. Den ligger intill hennes huvud. Ser nästan ut som luften pyst ut ur båda…
Göken har hakat upp sig och blandar sig in i småfåglarnas kvittrande kör någonstans i bakgrunden. Maskrosorna har nu nästan blommat ut. Det är bara någon enstaka eftersläntrare som fortfarande sticker upp ur grönskan. Min altan lyses upp av en underbar färgprakt. Solälskande pelargoner i olika färger och snöflingor breder ut sin färgprakt. Verbenan var en glad överraskning… Mmm… vilken fröjd för ögat… Jag lyfter blicken och ser ett lysande hav av ståtliga vallmon svaja i den svaga vinden… När man sitter mitt i allt detta underbara börjar även en ateist fundera över skapelsens förunderliga ursprung och kraft… Ägget eller hönan…? Fröet eller blomman…?Plötsligt vinglar en liten sädesärlavalp upp på altanen. Den står där med vingliga ben… stjärten gungar i ett försök att hålla balansen… den sträcker på halsen… tittar nyfiket omkring sig…kurar ihop… sträcker upp… den är så osäker och rädd… ser sig oroligt omkring… letar efter mammapippin… fladdrar lite med vingarna… de bär inte riktigt hela vägen… Osäker och rädd… men ändå modigt utforskande sin omgivning… helt på egen hand…
Jag ser på den lilla pippivalpen bara några meter ifrån mig och ler för mig själv… känns som att se sig i spegel… Precis så där vingklippt kände jag mig också när jag, som den lilla pippin nu, helt plötsligt stod ensam i den stora, otrygga världen… lärde mig att testa vingarna… flyga allt högre… allt längre sträckor…
Den lilla pippin får syn på sin mamma... en stor daggmask slingrar i ett fast grepp i näbben på henne… den lilla breder ut vingarna och flaxar iväg… håller på att krocka med skottkärran som står parkerad helt olämpligt… borde nog fästa parkeringsböter på den… Efter dessa strapatser når den lilla pippivalpen tryggheten hos mammapippin…
Jag tittar på dem och ler… Snart bär vingarna och den lilla svävar högt uppe i skyn… helt på egen hand… utan rädsla… utan oro… den ger sig på jakt efter en partner… och här slutar likheterna och denna berättelse…
:)
Det är gott att leva :-) Själv har jag tagit mig an "rabatten som nån glömde" denna dag, sädesärlan gör mig sällskap, inte för att jag är trevlig...snarare för nära *L* Ha de gott bland vallmon/U
SvaraRaderaÅh, så härligt du beskriver ditt bo och ditt hemman :) Klart att inte "pippivalpen" blev rädd för dig, som är så go :) och klart att sambobus är helt slut efter att ha busat o lekt med sin punkterade boll :) Njut o ha de bäst bland vallmo o andra blomster i ditt fagra bo :) Somrig kraam från din vän i Viken :D
SvaraRaderaJa, Myrna... och denna årstid är bara så ljuvlig! Den lilla pippivalpen gör stora framsteg. Den balanserar redan på ryggstödet till altanstolen och när jag sitter inne och knappar på datorn flaxar den utanför fönstret som i ett försök att komma in. Jag tycks ha fått en vän... och det låter som om du har en av samma sort...:) Ha det bäst bland blommor och bin...:)
SvaraRaderaTack, delfinolin! Den lilla pippin tycks trivas i närheten... skulle nog snart äta ur handen på mig om jag började mata den. Men det får den nog fixa själv. Finns gott om mask och insekter, ett riktigt smörgåsbord uppdukat.
SvaraRaderaSoliga kramar från oss bland blommor och bin!