Blott ett år...

Ett år…. Ja, det tog blott ett år….

Jag sitter här på min altan, ser ut över mitt grönskande paradis som frodas i ett strålande solsken. Liljebaggarna verkar vara färre i år… den så vackra men förrädiska röda baggen med en glupskande aptit på liljeväxter. En bedårande vacker riddarfjäril fladdrar med lätta vingslag och landar på en blomma för att suga i sig dess söta nektar... oj vad det kittlar när de sätter sig på bar hud… de kan sitta kvar så länge man sitter blickstill… efter ett tag vänjer man sig och kittlandet blir bara till en lätt beröring…

Jag sitter här i tystnaden som bara bryts av fåglarnas glada kvitter… sädesärlan guppar i gräset på jakt efter insekter… svalorna flyger högt ovanför mitt huvud… en liten rödhake sätter sig försiktigt på altanräcket och tittar nyfiket på mig… flugsnapparna är strängt upptagna vid holken… den vackra konserten bryts då och då av en skränande skata som blir ofredad av björktrastarna… ett högljudd jamande någonstans i grönskan sätter fart på sambon som lojt har legat i skuggan under en blommande prydnadsapel… grannens kattherre tycker att det är bättre fly än illa fäkta och sätter iväg med blixtens hastighet…Gårdsvakten har gjort sitt och kan återvända med hög svansföring till sin svalkande skugga…

Jag sitter i det gassande solskenet och njuter… njuter av tillvaron… njuter av denna stund… njuter av den underbara, ljuvliga naturen… Tankarna vandrar… från denna stund till samma tid för ett år sedan… och åter till nuet… Allting ser ut att vara sig exakt likt… som om inga årstider alls hade förflutit mellan... som om det var fjolårets liljebaggar vars kadaver ligger i myllan…

Och ändå är allting så annorlunda…

Jag minns som om det var igår… jag minns den känslan jag bar inom mig… längtan… den oerhörda längtan… längtan efter någon att dela livet med… längtan efter att få känna närhet… gemenskap… någon att skratta tillsammans med… gråta tillsammans med… somna tillsammans med… vakna tillsammans med… Hoppet… hoppet att finna honom… Han som bar samma eld inom sig… samma saknad… samma längtan… samma känslor som stormade inombords i väntan på att få blomma ut…

Med ett litet leende återvänder jag till nuet… Helt plötsligt känns det som om allt det där var väldigt, väldigt länge sedan... nästan som om det var någon annan… Jag lyfter blicken och ser mot grinden… vid den grinden skulle min prins en dag sitta på sin vita springare… Jag sluter mina ögon i det starka solskenet och ler… ler åt mina tankar… Solen bränner på min hud… Den brinnande elden inom mig har rasat ut… den ädla prinsen på sin vita springare får rida vidare till sin prinsessa…

Ett år… det tog blott ett år…

På avstånd hör jag grannens hästar frusta i full galopp… sambon ligger nu under rosentryn som ger bättre skugga mot den allt hetare solen… favoritbollen ligger bredvid, de andra ligger utspridda över gräsmattan som åter behöver klippas… Maskrosorna sticker upp sina gula huvuden… förgätmigej bildar ett blått hav mitt i grönskan… jag ser björktopparna böja sig i vinden som inte orkar fläkta ända fram till min solaltan… snart, mot kvällningen, skuttar grodorna fram ur skuggorna…

Jag lutar mig tillbaka i min solstol… vill fånga denna stund… vill hålla kvar den… vill hålla kvar denna känsla… denna blomstertid… inte bara blott ett år…

Plötsligt känner jag en kall, blöt nos mot min bara, solvarma hud… jag ser in i universums vackraste, varmaste guldbruna ögon… och jag ler… med hela ansiktet…